Jag vill låna ”Mitt förnamn är Ronny” av Ronny Ambjörnsson. En sliten pocketbok som ligger på pappas nattduksbord. ”Nej, nej, inte nu, inte än. Det är min sjukdomsbok. Det är så mycket mitt liv.” Pappa har alltid läst böcker. Hela mitt liv finns alla dessa böcker runt pappa. Och han läser med blyertspenna. Stryker under, skriver i marginalen. Av alla böcker i livet är det denna som till slut finns kvar: ”Mitt förnamn är Ronny”.

Ord, texter, bilder, minnen stiger upp i kroppen. Som bubblor i kokande vatten. Jag försöker få fatt i något. Men bubblorna spricker så fort.

”Jag äter inte mat längre. Bara godisbitar.” Det går inte att ifrågasätta pappa. Då blir han förtörnad eller brister ut: ”Du får inte fråga det!”

Läkaren, som pappa kallar ”Fikonlövet” säger: ”Det här går ju inte i längden.” Pappa: ”Vilken längd tänker du på?”

När smärtan är för intensiv finns inget att säga. Om det gick att spela på smärtlindringen som på ett piano. Med alla nyanser. Jag tycker doseringen verkar trubbig och tillfällig.

”Fy fan vilket liv!”

”Misstänksamheten” säger pappa plötsligt. Förstår inte vad han menar. Men jag skriver ned ordet. Tänker att det är en del av en rebus. Kanske kommer jag hitta en lösning senare.

Det finns ett uttryck som heter ”Dead man walking”. Jag har uppfattat det som ett talesätt. Något fångar ropar till en dödsdömd. Jag tänker på ett annat uttryck: ”Dead man talking.”

Pappa vill sitta upp. Sitter på sängkanten i 30 sekunder. ”Nu vill jag ligga ned.” När han lagt sig ned: ”Det var skönt!”

Göran Tunström, Rävmarken, Birgit är det han helst återkommer till. Han är också mycket glad att han och Samuel fått kontakt.

Ett minne från Rävmarken. Han och farfar cyklar hela vägen till Ed. Pappa är kanske tio år. Resan är lång och pappa kämpar. Efter varje stor backe stannar dom och farfar bjuder på en halstablett av märket Tenor.

Pappa älskar halstabletter. Nu finns inte Tenor längre. Men överallt där han går finns alltid en Läkerol original.

En dag när jag och Samuel kommer på besök sitter pappa upp i sängen. Helt häpen och lycklig ser han en liten gråsparv som står stilla i luften framför honom. Den flyger ut när vi kommer.

Pappa har slutat äta sedan tre veckor. Läkaren Mats Lindström säger att det beror på sjukdomen som lurar kroppen att den är mätt. ”Jag äter bara godisbitar” säger pappa och blinkar lite förtjust. Som om det var en överenskommelse att det skulle bli annorlunda i framtiden. Är matvägran ett undermedvetet självmord, eller styrs kroppen av starkare krafter än hans vilja. Kanske finns här också ett trots mot överheten. Pappa har alltid varit i krig mot ”överheten”, ”systemet”. En sista protest. Höstlandskapet utanför fönstret. Solen går ned över Årstabron.