7. I Helvetet har Dante i tolfte sången satt kentaurerna att i tusental vaka över syndarna i den kokande blodfloden Flegeton:

»i galopp emellan grav och klippstup kom pilbeväpnade en flock kentaurer, så som de fordom gick på jakt häruppe» (Björkesons översättning)

Dante befann sig i en senare tid, i ett annat land, och han kan urskuldas med att ha tagit sig något slags poetens frihet – men. Men varifrån kommer bilden av kentauren med bågen? Dante var inte den förste att använda sig av den.

De grekiska berättelserna gör alla en poäng av kentaurernas otämjda väsen, deras avsaknad av teknologi och konstföremål. Folos dog därför att han inte förstod sig på pilen, han plockade upp den som om han aldrig hade skådat någonting liknande. Den vise Keiron var läkekunnig, en stjärntydare och ett respekterat orakel, ändå är det som Skytten han skall bli ihågkommen.

Förnimmelser. Stråk. Fragment.

Det berättas också att när Herakles första gången kom till Arkadien våldtog han Dianeira och lämnade henne med löftet att återvända och gifta sig med henne. När så kentauren Eurytion bad kung Dexamenus att få hans skändade dotter till maka, röjde kungens tvekan inte så mycket en rädsla för kentauren, som för en försmådd Herakles. Kanske.

Herakles var en av Zeus många bastarder och som sådan hatad av Zeus maka, Hera. När Herakles låg i vaggan sände Hera två ormar för att döda honom, men dessa klämde den lille lekfullt ihjäl med sina knubbiga nävar. Då hon förstod att med fysiska hot gick det inte att komma åt Herakles valde Hera att med jämna mellanrum slå honom med galenskap. Som yngling dödade Herakles sin musiklärare med en lyra. I sitt första äktenskap dödade han sina två barn och, enligt vissa källor, även sin hustru. Det var detta illdåd han var satt att sona med de tolv storverken. Senare skulle han komma att döda sin bäste vän, vilket i sin tur sonades med tre års tjänst som slav åt den lydiska drottningen Omfale.

Herakles rörde sig över hela den klassiska antika världen, och följer man honom på en modern karta, så ställde han upp sina stoder vid Gibraltar sund, grundlade staden Tarentum i Italien och boxades på Sicilien. Nordafrika. Kreta. Turkiet. Han dödade kung Emathion av Arabien. Enligt Herodotos var det Herakles barn som grundade det skytiska riket på den pontisk-kaspiska stäppen bortom Svarta havet och Kaspiska havet. I arv till dem lämnade Herakles sitt bälte och sin båge. Ingenting mänskligt var honom främmande. Han ingick äktenskap med fyra kvinnor, men hade också förhållanden med unga män och lägrade en gång en kvinna som var till hälften orm. Omfale lät klä honom i kvinnokläder och satte honom till att väva och sy och spinna (kostligt beskrivet i Robert Graves roman Det gyllene skinnet, 1944). Herakles steg ned i underjorden på jakt efter Kerberus, han seglade med Jason och argonauterna och i döden skiljs hans mänskliga sida från den gudalika. Om detta kan Odysseus berätta för fajakerna efter sitt besök i Hades:

»Näst efter honom jag Herakles såg, den starke heroen,
endast hans skugga likväl, ty han själv hos odödliga gudar
njuter nu gamman och fröjd» (Odysséen, tionde sången, Lagerlöfs översättning)

Den här kluvenheten löper genom heraklesmyten. Människan & guden. Hjälten & förhärjaren. Kvinnokarlen & våldtäktsmannen. Karlakarlen & mannen i drag. Vad vet vi egentligen om vad som hände hemma hos Folos, annat än det som Herakles själv berättat? En man som i sina sämsta stunder är kapabel att slå ihjäl sina barn och vänner, vad skulle han inte kunna göra om några uppretade kentaurer dyker upp när han sitter och njuter en bägare vin? Kunde han i sitt raseri se skillnad på en god och en dålig kentaur, eller tog han död på hela rasket bara för att han kunde? Och sedan, när ilskan lagt sig och ruelsen och den manliga sentimentaliteten kom krypande, försökte han då inte släta över sina gärningar? Keiron råkade bara bli skjuten i tumultet och Folos begrep sig ju inte på pilar. Mycket tråkigt, men omöjligt att göra ogjort. Och se här, jag ger dem en minnesvård som inte går av för hackor, en plats på firmamentet. Det om något visar väl att jag innerst inne är en hygglig kille, vad?

Men Nessos som åsyna vittne visste annorlunda. Så att när han sprängde iväg med Dianeira var kvinnan i sig ointressant. Det som betydde något för Nessos var att beröva Herakles dennes älskade hustru, som hämnd för de fallna kamraterna. Keiron må ibland ha kallats den siste kentauren, kanske syftande på hans uppgivna odödlighet, men räknas berättelserna samman så var det Nessos, den förtalade, som var den siste. Han kände väl till Herakles skicklighet med bågen, han hyste inget hopp om att undkomma pilarna, önskade det heller inte, och så föll han, med hydrans gift i sina ådror. Kanske undslapp han sig sin plan till Dianeira. Kanske var hon fullt införstådd med hans hämnd. Så tag blodet, jag hämnas mitt släkte och du kan ta din hämnd på mannen som kränkte dig. Kanske hann Nessos ingenting säga innan giftet verkade. Kanske handlade Dianeira helt på eget bevåg. Ty varifrån skulle magin ha kommit? Eller ens en tro på en sådan magi? Att blodet från en död kentaur skulle kunna påverka människors känslor. Det låter ju mest som en amsaga, berättad för att bevara segern åt segrarna, sagan om den lömske kentauren och den enfaldiga och godtrogna kvinnan.

Och även om Herakles härkomst må likna Keirons, med en gudakonung till far, så reder den mänsklige, manlige hjälten sitt eget likbål trots att hydrans gift fräter sönder hans kropp, medan kentauren ömkligen tigger om att odödligheten skall tas ifrån honom därför att han inte är stark nog att stå smärtan emot och heller inte, så läkekunnig han är, vis nog att förmå hela sig själv.

::: 8 :::