De färglagda männen hade en gång egna färger, men blev sedan grå och bleka och var så en tid innan de fick nya nyanser av en stadig pensel. Deras ansikten och händer bär ännu spår av det grå, det bleka. Världen runt omkring dem – marken, himlen, träden – var då även den så grå och blek som årsringarnas skiktning nu är i det fällda träd de samlats kring. Den väldiga, mäktiga stammen erbjuder ett fäste i en värld av skymlande, skillrande färger där deras grå, bleka händer och grå, bleka ansikten och årsringarnas grå, bleka, av hugg ärrade skiktning är de enda minnen vilka återstår av övergången från det som var till det som beständigt, alltjämt är.