I:2
                                                                             (radslut)


Det är först under 1300-talet som den grafiskt avgränsade raden börjar uppfattas som ett grundläggande tecken för poesins framträdelsesätt – poesin blir »visuell». Men »visuell» på ett annat och kanske mer grundläggande sätt än vad vi idag avser med termen »visuell poesi», där själva terminologin antyder att vi har att göra med ett specialfall, en underavdelning till poesin och poesins historia. Begreppet »vers» etableras – utifrån latinets »verto», »att vända med plog» – och »vers» är alltså i detta sammanhang liktydigt med »rad», »linje», plogfåra i skrift, en sedd och avläsbar gest, en fysisk rörelse. I samband med detta växer också bruket av skiljetecken fram – en oangripbar skriftlighetspraxis ända fram till 1800-talet, då de första tecknen på en »skiljetecknens kris» visar sig hos t.ex. Emily Dickinson. En skriftens öppenhetssignal? Samtal istället för överenskommelse? Ett muntlighetstecken?





::: Vidare till nästa avsnitt