I:3

                                                                             (emily dickinson)

Det vi söker i konst
är samma sak som krävs
för att konst skall bli till,
skrev Elisabeth Bishop
i ett brev till Anne Stevenson –
»a self-forgetful, perfectly useless concentration».
Det var i januari 1964.
I de självupptagnas värld har det inte hänt
så mycket sedan dess.
»Problemet med datorer
är att det inte finns tillräckligt
med Afrika i dom»,
sa Brian Eno till en journalist.
Det var i maj 1995.
I datorernas värld har det hänt
mycket sedan dess.
Kanske inte så mycket med lyhördheten för Afrika.
Men en hel del med radsluten inom poesin.
Det är om poesi och prosa det här skall handla, om samtal.
Och om att avstå från radslut.
Varifrån kom den idén?
Från Emily Dickinson? Icke.
Hon brevväxlade med Thomas Wentworth Higginson,
som hade fått läsa några av hennes dikter.
Ett av hennes brev till Higginson – från den 8 juni 1862 – i Ellen Löfmarcks översättning – lyder som följer:

Käre vän. – Ert brev gjorde mig inte berusad, ty jag har smakat rom förut. Domingo kommer bara en gång; dock har jag få glädjeämnen så djupa som när ni säger mig er åsikt, och om jag försökte tacka er, skulle tårarna hejda min tunga.

Min döende lärare sade till mig att han gärna ville leva tills jag hade blivit poet, men Döden blev mera pöbel än jag kunde bemästra sedan. Och när, långt efteråt, ett plötsligt ljus på fruktträden eller en ny rörelse i vinden rörde vid min uppmärksamhet, kände jag en förlamning, och just då hjälpte mig min vers.

Ert andra brev förvånade mig, och för ett ögonblick gungade allt. Jag hade inte väntat det. Ert första gav ingen skam, ty sanningen skäms inte. Jag tackar er för er dom, men jag skulle inte kunna stanna de klockor, vars klang svalkar mitt trampande. Kanske balsam kan tyckas bättre, eftersom ni kom mig att blöda först. Jag ler när ni föreslår att jag skall uppskjuta publiceringen, den är så fjärran från min tanke som himlavalvet från sitt slut.

Om ryktbarheten hörde till mig, kunde jag inte undfly den; och om den inte gjorde det, skulle den längsta dag gå förbi mig vid jakten, och min hund skulle inte uppskatta mig sedan. Min barfotarang är bättre.
Ni tycker min rytm är »spasmodisk». Jag är i fara.  Ni tycker jag är »okontrollerad». Jag har ingen domstol över mig.

Har ni tid att bli den vän ni skulle tycka jag behöver? Jag har en så liten skepnad: den skulle inte trängas på ert skrivbord, eller göra så mycket väsen som råttan som gnager i era korridorer.

Om jag får ge er det jag skriver inte så ofta att det besvärar er – och fråga om jag säger det klart, skulle det vara kontroll för mig. Seglaren kan inte se var norr är, men vet att kompassen kan. I den »hand ni räcker mig i mörkret» lägger jag min och vänder mig bort. Jag har inget angelsaxiskt till hands.


Som om jag tiggde om en slant

och jag förvirrad fann

att någon tryckt ett kungarike

i min häpna hand;

Som bad jag Soluppgången om

en enda morgons glans –

då öppnar den sin purpursluss

och spränger mig med ljus.


Men vill ni bli min uppfostrare, Mr Higginson?


Är självobjektivering det rätta ordet?
Eller är det så att brevets Emily
är genomlyst av dikternas Emily
genom ett överflöd av devalverade
och icke-devalverade betydelser?
Ett försök att säga vad som på ett bättre sätt
redan sagts kortare. Utan markerade radslut.
En inåtvänd framträdelseform
övertas av något som vill vara utåtvänt:
»dock har jag få glädjeämnen så djupa
som när ni säger mig er åsikt».
Ju mer poetisk en text är, desto mer ropar den
på en översättning, säger Walter Benjamin,
ty begravet i det poetiska språket
döljer sig det rena och sanna språket.
Är Emily Dickinsons fåtaliga brev bättre än hennes dikter
och ett bättre sätt att säga vad hon mer koncentrerat
och kortare säger i sina tvåtusen dikter?
Opoetiska själar skulle nog kanske säga så.
Plus några poetiska själar. Poesi är vad som uppstår
när vi översätter. När vi talar.
Betydelsernas överflödande makt?
En orm. Dess huvud är det stora allvaret,
dess svans är parodin. Emily behövde ett samtal,
Döden var ingen garant för kvalitet och en problematisk läsare:
»Döden blev mera pöbel än jag kunde bemästra».
Det plötsliga ljuset i fruktträden och en ny rörelse i vinden
– och versen finns åter där – »a self-forgetful,

perfectly useless concentration».





::: Vidare till nästa avsnitt