I:5

                                                                            (line-as-breath)


Vad står grafiska radslut för idag? Vad stod de för på 1800-talet? Markerar strofindelning fortfarande någon form av periodicitet eller rytmisk intention som är avsedd att överföras till »sedd intention»? Begreppet »fri vers» är under upplösning, eftersom det mesta av den poesi som skrivs idag på något sätt förhåller sig till de senaste seklets s.k. fria vers (som en gång förklarades fri i förhållande till s.k. bundna versformer). Begreppet »fri vers» har blivit alltför brett för att kunna beskriva de mångskiftande praktiker som numera kännetecknar den samtida poesin med dess skiftande förhållningssätt till graden av muntligt/skriftligt, text/andning, text/puls – eller hur man nu skall ringa in fenomenet. Man kan med Charles Bernstein (t.ex. i »Close listening», sv. övers. i De svåra dikterna anfaller eller Högt spel i tropikerna, 2008, s. 214–237) efterlysa ett begrepp för fenomenet fri-vers-i-upplösning. I amerikansk poesi har det t.ex. funnits en stark tradition av betydande s.k. line-as-breath-poetry, ett slags skriftbaserad poetisk muntlighet som ropar på framförande: Walt Whitman, William Carlos Williams, Charles Olson, Robert Creeley, Allen Ginsberg. Men även denna tradition har kommit att problematiseras. Den amerikanska L=A=N=G=U=A=G=E-poesin har från 1970-talet och framåt på olika sätt ifrågasatt den modernistiska bardrollens scentillvända line-as-breath-poesi genom att införa ett slags filosofiskt grundad konkretism (ibland benämnd »språkmaterialism») – förvisso även den performance-inriktad men på ett starkt visuellt experimenterande sätt. Kanske är denna utveckling inte särskilt förvånande då den visuella kontrollen av poesin kan varieras med hjälp av avancerad »främmande» programvara. Den enskilde poetens subjektiva val har underlättats och effektivt undandragit sig förläggarkontroll. Kontrollen har så att säga till en del övertagits av programvaran.





::: Vidare till nästa avsnitt