I:7

                                                                             (auto-graf)

Handskriften och manuskriptet blir efter boktryckarkonstens genombrott en privat eller enskild angelägenhet. Hand-skrift förknippas med författaren, med hans auto-graf och inte primärt med verket – och blir som Rosemary Huisman framhåller i boken The Written Poem (1998) – varifrån nedanståeande citat är hämtat – en ny genremarkering: »Skriven text som inte först och främst är avsedd för tryck, och vars cirkulation lätt kan kontrolleras, blir till ett slags elit-genretecken.» Rosemary Huismans främsta exempel är John Donne. År 1633 utkom Poems by J. D. with Elegies on the Authors Death som var den första tryckta utgåvan av Donnes dikter. Hans dikter hade tidigare cirkulerat i manuskriptform, som avskrifter och avskrifter av avskrifter i stor mängd. Donne var sannolikt den poet under 1500- och 1600-talet vars dikter cirkulerade i det största antalet avskrifter.

Från och med år 1611 försökte John Donne flera gånger själv samla ihop sina dikter – men utan att visa någon större entusiasm inför att låta trycka dem. Till sin vän Sir Robert Ker överlämnade han ett antal dikter med kommentaren: »publish it not, but yet burn it not; and between those two, do what you want with it» (Huisman, s. 130). Alltså: Donne ville att hans dikter skulle finnas i ett begränsat manuskriptcirkulerande, dvs. befinna sig mitt emellan bokpublicering för en bred allmänhet och samma dikters försvinnande. Eller med en formulering från J. W. Saunders – om detta fenomens vidare kontext: »De ledande hovpoeterna […] skrev inte för tryckpressarna. Män som Wyatt, Surrey, Bryan, John Harrington och Vaux under den tidigare delen under seklet, eller Sidney, Dyer, Fulke, Greville, Raleigh och Oxford under den senare delen, vände sig inte till det slags publik som den tryckta boken normalt nådde». (»The Stigma of Print: A Note on the Social Basis of Tudor Poetry», i Essays of Criticism, Vol 1 (151) s. 139) Klassmarkeringen var enligt Saunders tydlig: för hovets amatörpoeter var undvikandet av tryckt text en social nödvändighet, medan tryckta dikter i kretsarna strax utanför denna krets utgjorde en social och ibland ekonomisk nödvändighet (ibid., s. 141).

Mot slutet av 1590-talet räknades till dem som (åtminstone delvis) försörjde sig genom att låta trycka dikt bl.a. Spenser, Marlowe, Ben Jonson och Shakespeare (vem han nu var). Ben Jonsons situation är väl dokumenterad: han hade studerat vid universitetet och han hade inget direkt samröre med hovet – och han kunde inte påräkna något stöd från kyrkan (som var fallet med Donne). Det blev genom publiceringen av The Works of Benjamin Jonson år 1616 som han lyckades befästa sin position som »unofficial poet laurate». Ben Jonson tar steget fullt ut mot en ny form av professionalitet, han blir sin egen kontrollant av texten och »egen företagare»!

Vid hovet bevarades en text genom dess upprepade muntliga framförande, där fanns en »örats läsekrets» (därav bl.a. den stora förekomsten av s.k. »answer poems» som frodades i den intima poesimiljön vid hovet). Ändå växte vid denna tid benägenheten för »tyst läsning» av poesi. I sin bok John Donne, Coterie Poet (1986) beskriver Arthur F Marotti Donnes verksamhet som icke-tryckt poet. Marotti framhåller att det i dag kan vara svårt att uppfatta Donnes dikter som ingående i ett »kotteri-utbyte» av dikter, men att alla tecken på att Donnes dikter uppfyller »kotteri-reglerna» föreligger: sättet att skapa intimitet, svagheten för dialektisk intellektuell komplexitet, paradoxerna, ironin, vädjandena till gemensamma attityder, värderingar och gruppintressen (och ibland rent privata anspelningar), den explicit biografiska självreferensen – allt detta förstärker kotteri-dimensionen (jämför den »intima» fornisländska skaldedikten). Donne trivdes uppenbarligen bäst som poet när han personligen kände sina åhörare – och de honom. Här möter alltså fenomenet av ett pågående muntligt-flytande lyriskt språk utan skönjbart slut. Dikten vetter snarare åt en samtalskultur än åt den tryckta textens slutgiltighet.

Det är utifrån detta sammanhang man har att bedöma Shakespeares ställning som muntlig-skriftlig författare. Och det kanske också förklarar en del av oklarheterna när det gäller tillkomsten av de olika tryckta utgåvorna (tryck ansågs ännu i vissa kretsar som något vulgärt och krävde ett visst »mörkande»). Först med John Milton (1608–1674) stöter vi på allvar på det moderna sättet att revidera manuskript: den tryckta texten blir den enda giltiga texten. Det är först när texten är tryckt som samtalet tar sin början. Utvecklingen går snabbt. Under renässansen stod ännu den skrivna texten för ett slags överförd muntlighet. Vid tiden kring sekelskiftet 1700 har den tryckta texten blivit litteraturens primära medium. Och författarnamnet börjar nu signalera ideell och juridisk äganderätt till texten. Den tryckta texten skiljs definitivt från den talade/framsagda texten – och det muntliga läsandet avtar till förmån för det tysta läsandet.





::: Vidare till nästa avsnitt