II:1

                                                                             (toronto)

När ett fullständigt utformat skriftsystem – alfabetiskt eller av annat slag – först kommer in i ett samhälle, sker det med nödvändighet inom begränsade områden och med olika effekter och implikationer. Skrivandet ses till en början ofta som ett instrument för hemliga och magiska krafter. Man kan fortfarande finna etymologiska spår av denna tidiga attityd till skriften: medeltidsengelskans »grammarye» eller »grammar», som refererar till boklig lärdom, kom också att betyda magisk eller ockult lära. […] Futharken eller runalfabetet i det medeltida Nordeuropa förbands ofta med magi. […] I en del samhällen med begränsad skriftspråklighet har man betraktat skrivande som någonting farligt för den ovarsamme och krävt att det skulle finnas en guruliknande gestalt som förmedlare mellan läsaren och texten

 – säger Walter J. Ong, men på engelska, på sidan 93 i boken Orality and Literacy. Technologizing of the Word – och jag skall be att få återkomma till citatet.  Boken utkom år 1982, den svenska översättningen år 1990: Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet – och jag var en av översättarna. Orality and Literacy var för mig en uppenbarelse, också i pedagogiskt avseende, om man nu kan tala om pedagogiska uppenbarelser: svåra – nya – saker gjordes begripliga utan förenklingar. Ong är läsar- och lärarvänlig utan ett uns av inställsamhet. Den svenska översättningen har tryckts i fyra upplagor – vilket får anses anmärkningsvärt för ett språkteoretiskt verk.

»Ingen hjälterar som alla svettas», säger Lars Ahlin i romanen Fromma mord (1952), vilket i sitt romansammanhang kan uttydas så att »rätt tid» måste vara inne för en fungerande kommunikation. »Hjälten måste vänta på den rätta stunden. Han måste leva på den rätta platsen. Han måste få den rätta gåvan och stå i den rätta situationen. Först efteråt kan han säga: allt stämde.» (s. 135) Walter J. Ongs bok kom i rätt tid: allt stämde. De problem han ägnade sig åt i boken handlar om hur nya »mediateknologier» under historiens lopp omstrukturerat vårt tänkande och vårt förhållande till muntlighet respektive skriftlighet. Och just under det slutande 1900-talet sker genom datorernas segertåg ännu en genomgripande teknologisk förändring av vårt förhållande till skriftmediet. Och det är i inledningsfasen till denna elektroniska kommunikationsrevolution som Ong formulerar sina iakttagelser om de muntliga och skriftliga mediaformernas historia och kunskapssystem. I inledningskapitlet till Muntlig och skriftlig kultur fastslås att det är först i vår egen tid som vi har lyckats klarlägga de avgörande skillnaderna mellan talets och skriftens tankeformer: »Vår förståelse av skillnaderna mellan talspråklighet och skriftspråklighet kom att utvecklas först under vår elektroniska epok, inte tidigare. Kontrasterna mellan de elektroniska medierna och det tryckta ordet har gjort oss känsliga för äldre tiders kontraster mellan skriftspråklighet och talspråklighet.» (s. 14 f.) Dvs. de för oss uppenbara kontrasterna tycks föregående sekler ägnat förvånansvärt liten tankemöda åt att försöka begripa. Text-dikt-tal-framförande-samtal-trycksak var ett och det samma, trots att alla måste ha uppfattat skillnaden mellan text på papper och talat ord. Det fanns ingen större anledning att rådbråka sina huvuden med allehanda flytande diktjag och subjektspositioner. Det hörde till spelet – eller leken. Diskursen ägde inte funktionen »författare», skulle kanske Michel Foucault ha sagt. »Författaren» i den moderna meningen, en individ med äganderätt till sina tryckta ord, var ännu inte född.






::: Vidare till nästa avsnitt