II:3

                                                                             (från jesus till 1963)

Ong är naturligtvis ingen början, men han var en god sammanfattare av den särskilda början som antikforskaren Eric A. Havelock velat förlägga till tidigt 1960-tal, närmare bestämt till år 1963. Ett Anno mirabile. Så här skrev översättarna en gång om den saken i förordet till den första svenska Ong-utgåvan: »Eric A. Havelock har i boken The Muse Learns to Write. Reflections on Orality and Literacy from Antiquity to the Present Time (1983) velat se år 1963 som en vattendelare när det gällt frågan om muntlighetens ställning inom humaniora – eller som han strax korrigerar sig själv: vid denna tid tycktes en damm i det moderna medvetandet brista och släppa loss en flod av frågor, hypoteser och omformuleringar av problem. Under några månader utkom fem sinsemellan ganska olika verk som på olika sätt och inom skilda discipliner sysselsatte sig med likartade frågeställningar: Claude Lévi-Strauss’ Det vilda tänkandet, Jack Goodys och Ian Watts Consequences of Literacy, Marshall McLuhans Gutenberggalaxen, Ernst Mayrs Animal Species and Evolution och Havelocks eget verk Preface to Plato. Samtliga dessa verk fokuserar på olika sätt muntlighetens roll i mänsklighetens historia och dess relation till skrivkonsten. Men, skriver Havelock, det var dock först efter läsningen av Walter J. Ongs bok Orality and Literacy som denna betydelsefulla nyorientering inom forskningen stod klar för honom.» (s. 9)

Tre av de sex här uppräknade namnen har direkt förbindelse med vad som kallats »The Toronto School of Communication» – och dess förhistoria. De teorier som växte fram i Toronto under 1950- och 1960-talet rörde på olika sätt frågan om tekniska innovationers betydelse för mänsklig kommunikation. (I en tidigare uppsats har jag diskuterat de speciella förutsättningar som ledde fram till utvecklingen av denna skolas teoribildning och tidigaste framstötar: »Harold Adam Innis», i Ärans hospital, 1999, s. 273–285). Kännetecknande för Torontoskolan, särskilt under 1960-talet, var att se den historiska utvecklingen i ljuset av dominerande mediaformer och tekniska landvinningar inom kommunikationernas område. Den »teknologiska determinism» som dessa teorier senare kritiserats för, har vissa kritiker velat se som till en del avhängiga av några av företrädarnas trosmässiga bakgrunder – H. A. Innis sekulariserade metodism, McLuhans och Walter J. Ongs katolicism. Det må vara hursomhelst med den saken – inspirationen från Torontoskolans teorier har haft stor betydelse även för dess skarpaste kritiker.

Ong tycks själv ha varit medveten om den svårighet det »deterministiska» synsättet medförde. Inte minst i relation till hans katolska övertygelse. Flera gånger återkommer han till den motsättning som så att säga ligger inbäddad i kristendomens tidigaste framträdelseform och genom hela dess fortsatta västerländska historia. Så här säger han på sista sidan i Muntlig och skriftlig kultur: »Interaktionen talspråklighet-skriftspråklighet når in i människans djupaste angelägenheter och strävanden. Alla mänsklighetens religiösa traditioner har sitt ursprung i det talspråkliga förflutna och det förefaller som om de alla i hög grad förlitar sig på det talade ordet. Trots detta har de stora världsreligionerna också blivit till något inre genom utvecklandet av heliga texter: Vedadikterna, Bibeln, Koranen. I den kristna läran är den talspråkligt-skriftspråkliga polariteten särskilt påfallande, antagligen mer påfallande än i någon annan religiös tradition, inklusive den hebreiska. Ty i den kristna förkunnelsen är den gudomens andra person som frälste mänskligheten från synd inte bara känd som Sonen utan också som Guds Ord. Han skriver honom inte. Själva Sonens Person konstitueras som Faderns Ord. Ändå framställer den kristna läran på samma gång som sin innersta kärna Guds skrivna ord, Bibeln, som bakom sina mänskliga författare har Gud son författare på ett sätt som ingen annan skrift har.» (s. 204)





::: Vidare till nästa avsnitt