III:2

                                                           (»att genom diskussioner skärpa                                                         blicken för det rent konstnärliga kravet»)

Man blir inte författare genom att behärska protokollskrivandets konst. Protokoll är inte dikt. Eyvind Johnson var en god protokollskrivare. Men hans skönlitterära och publicistiska bana började inte där. Den inleddes i den ungsocialistiska och anarkistiska tidskriften Brand som från år 1919 kom att bli hans skrivarkurs och handledningsställe:

Vi – vi känna dig Norrland, i skrymslen och vrår

– dit ej vargskinnspälsherrarna gått –

vi, som sprungit i skräck bland buskar och snår

– när myrdimman gångat i grått.
                                            (»Norrland», nr 46, 1919)


I tidskriften Brand går det under ett antal år att följa Eyvind Johnsson utveckling från 19-årig kamplyriker till modernistisk prosaförnyare. Åtskilliga textsamtal bör ha ägt rum på Brands redaktion med dess redaktör C. J. Björklund och andra som råkade befinna sig på plats. En »författarförening» med oetablerade unga skribenter i Brands närhet, »De gröna», bildades år 1920, och Eyvind Johnson var en av de drivande krafterna. I stadgarna för den kortlivade föreningen kan man läsa: »a) genom samverkan och sammanhållning utgöra ett andligt stöd för den enskilde; b) att genom diskussioner skärpa blicken för det rent konstnärliga kravet; c) att ständigt vaket och energiskt bekämpa oarter och humbug inom litteraturen;» (cit. efter Örjan Lindberger, Norrbottningen som blev europé I, 1986, s. 93)

Runt tidningen Brand fanns också ett kaféliv. På vissa utvalda kaféer träffades tidningens medarbetare vilka, med undantag för bl.a. Moa Martinson och Maj Hirdman, mest bestod av upproriska män: Ragnar Jändel, Harry Blomberg, Ivan Oljelund, Ragnar Holmström, Albert Viksten, Erik Lindorm, Rudolf Värnlund – och skomakaren Axel Karlson, skaparen av »Karlsons klister» (och delvis modell till grundaren av firman LARSSONS LACK i EJ:s roman Kommentar till ett stjärnfall). »Kafé Fällan i Norra Folkets Hus, Brand, Ölandsgatan 48, Kafé Våffelbruket, kallat Bruket, Södermalmstorg 1, var några av de förnämsta platserna för den tidens litterära och mer eller mindre revolutionära bohémer», skriver C. J. Björklund i en minnestext om Eyvind Johnson (i Orädda riddare av pennan, 1960, s. 173).

Om man i efterhand skulle nödgas utse en huvudhandledare (och studierektor) för den unge Eyvind Johnsons vidkommande skulle mitt val falla på C. J. Björklund. Han hade tidigt givit uppmuntrande råd och sett kvaliteterna hos den unge kampdiktaren. Och han publicerade såväl beställda som obeställda artiklar av sin adept, ja, en gång t.o.m. en hel roman när det stora förlaget tackat nej (under ett helt år gick den refuserade romanen Nittonhundrasjutton som följetong i Brand).

C. J. Björklund förstod tidigt Eyvind Johnsons internationalism. Såväl ideologiskt som på grund av personliga erfarenheter. Och han visste vad som rörde sig i avantgardistiska kretsar – också söder om Smygehuk. Anarkisten Björklund  hade på grund av ett upproriskt tal mot militarismen tvingats lämna landet (under en pågående Brunnsvikstermin) och tillbringat flera år på kontinenten. Åren 1910–11 umgicks han tidvis dagligen med Vilhelm Ekelund i Berlin. Och det var till Tyskland som Eyvind Johnsons första utlandsfärd gick år 1921 – som tidskriften Brands oavlönat utsände. Men här skall inte den fortsatta historien om prosaförnyaren och avantgardisten Eyvind Johnson berättas. Avsikten har bara varit att grovt skissera ett kluster av betydelsefulla »textsamtal» från tidigt svenskt 1900-tal. Ett nödvändigt beroende-oberoende, en muntligt-litterär miljö för ett författarskap under snabb utveckling. Den omhuldade och romantiserade termen »autodidakt» är i denna belysning bedräglig. Auto-, kanske. Men det var många röster inblandade i den litterära didaktiken. Samtal utesluter inte egenart.





::: Vidare till nästa avsnitt