IV:10

                                                                             (post-faust; lärodikt)

Sitt still, ränn inte fram och tillbaka så där!
Sluta morra! röt han åt den pudel
som följt med honom in från gatan.
Doktor Faust satt på sin kammare
och kunde inte bestämma sig för
om översättaren Luther fattat saken rätt.
»Am Anfang war das Wort», läste han.
Men Förnuftet då? Fanns inte det i begynnelsen?
Och Handlingen? Praktisk kunskap?
Det måste vara Handlingen!
Han lyfter pennan, skriver så:
»Am Anfang war die Tat.» Då ylar pudeln.


»Konsten att läsa bra»
– så definierade Nietzsche filologin.
Språket flyter inte fritt mellan länder och epoker.
Det finns gränser, som bl.a. Göran Holmberg en gång påpekade,
vem han nu var. Det finns starka krafter, partiskhet
och ogenomskinligheter som vi inte känner till.
Där du står där står ingen annan. T.ex. när du läser
och när texten talar till dig. Orden, utsagorna, tecknen
bär fram något annat. Anonymt i bästa fall.


Ferdinand de Saussure, den gamle,
talade om skriftens aggressivitet.
Han tyckte att vi hade knäfallit alltför länge.
Vad skall vi med alla dessa förvrängningar till?
Tala inte så kultiverat!
Det handlar om systemet!
Det är enkla påståenden som gäller!
(– Men jag då, som kan så många dikter utantill!
 – Var inte så sur, Saussure, sa nån i Göteborg, inte jag.)
En gång för länge sedan fanns inte litteraturen.
Det blev inte sämre dikter för det.


Och dikterna visste rätt mycket, mer än diktarna.
Det är vi som blivit uppkopplat nivellerade.
Till den grad att vi måste uppfinna litteraturen
för att inte varje dag gå under. Kontexten är en annan.
Vi sitter alltid fast i något som inte går att läsa.
Från början. Det står ingen hjälp att få.
Det är bara att framhärda i läsförsöken.
Så får vi se hur det slutar.


Vi sitter i ett rum, vi har betydande erfarenheter
plus en stilla förväntan som inte helt utan vidare
låter sig översättas, ens om vi befinner oss
mitt i livet och med kloka förfäder viskande i vårt öra.
Och med all fritid i världen, ända in i framtiden.
Det finns ju redan en ordning oavsett vad vi säger.
Det finns något oroande i rummet, något som tyder på
att det inte är vi själva som talar, någon knackar på
men så lågt och försynt att vi inte hör det.


Det finns något (eller någon) som möjliggör
och omöjliggör det vi säger. På en och samma gång.
Den närsynte Gregor Mendel ville ingen tro på,
eller kunde ingen tro på, eftersom ingen förstod
det han skrev om ärtor, om föräldraplantor,
om gula runda frön, om gröna skrynkliga frön.
Men han hade sett något före alla andra.
På kort sikt ett misslyckande.
En bestämd avsändare utan läsekrets.


Vad gör vi, vad vill vi göra
just på den här skrivarkursen
där allt är lika onaturligt naturligt
som på alla andra kurser?
Frågorna kvarstår. Är vi döda
i samma stund vi uppträder?
Bör Gregor sluta för att inte riskera
att förvandlas till en skalbagge?
En fråga för kursledningen?


Det finns gränser också för geniet,
som Göran Holmberg sa, vem han nu var.
Är Gregor Mendel död i samma stund
han uppträder inför fel läsekrets?
Platon både anbefallde och varnade
för sitt och andras bruk av Sokrates.
Det borde gå att frigöra sig från systemet,
det borde gå att bli citerbar, namnlös och läsbar

på en och samma gång – men hur?





::: Vidare till inledningen