IV:2

                                                                             (akademisering)

När Marsilio Ficino år 1459 i Florens upprättade Academia Platonica utgjorde denna, till en början informella inrättning ett försök att på ett annat sätt än de gängse universiteten förvalta och organisera kunskap. Syftet var att återuppta traditionen från de diskussioner som Platon organiserade i trädgården Akademeia i Aten. Samtalet utgjorde grunden, inte föreläsningen. Tolkningar och diskussioner av sekulära texter stod i centrum. Akademimodet spred sig – och organisationsformerna reglerades genom förordningar och krav. Och ordet »akademi» förändrade som vi alla vet betydelse efter varierande statusbehov och myndighetsanspråk. Trots att uppgifterna om Ficinos första akademi är knapphändiga råder dock en viss enighet om att den kännetecknades av en öppen diskussionsform som stod i medveten motsättning till tidens formella och postskolastiska universitetsmiljöer.

När de första skrivarkurserna gjorde sitt intåg på de svenska universiteten möttes de av ett visst – högst begripligt – motstånd. Den öppna samtalsformen var problematisk. Den ansågs som icke-akademisk – i ordets mer sentida bemärkelse. Den hade sin egentliga hemvist på annat håll: inom folkbildningen, i studiecirklarna, på folkhögskolorna. Karaktärsdaning och personlig utveckling var målet. Platonism, marxism och kommunalkunskap stred den gången om herraväldet. Och nu: hur ser självförståelsen ut på en utbildning som den akademiskt inordnade Litterär gestaltning? Jo, kanske att det är en undervisningsform som – halvt omedvetet – hämtat sina förebilder från den icke-akademiska folkbildningens traditioner. Mindre från universitetens seminarietraditioner än från Nicolai Fredrik Severin Grundtvig och Oscar Olsson-med-skägget. Så kan man kanske helt kort förklara den ställning som samtalet/textsamtalet fått inom den svenska – och nordiska – universitetsbaserade skrivarkursverksamheten.

Walter J. Ong och Jacques Derrida må ha invändningar mot denna idealistiska kunskapsmodell med tal och skrift i produktiv konflikt och som problematisk enhet – där litteratur också är samtal, deltagande och kroppslig närvaro. Den klassiska skandinaviska folkhögskole- och folkbildningsmodellen har dock byggt på denna orenläriga kontamination. I tider av utbildningspolitikens instrumentalisering och kortsiktiga lönsamhetssträvan har denna modell tvingats till svåra och ofta motvilliga kompromisser. Friktionerna och konflikterna har varit legio. Det Levende Ord måste kunna evalueras och genomströmning mätas. I ett postvälfärdssamhälle styrt av njutningsinriktad kapitalism och mediestyrd välplanerad underhållningsindustri får frågorna om konst- och folkbildningens självständighet en ny dignitet och delvis nya förtecken. Författarutbildningen Litterär gestaltning har valt vad som kan synas vara en konservativ traditionell modell för sin verksamhet. Den har dock fördelen att kunna skapa sin egen muntligt-skriftliga normativitet och dialogicitet liksom en gång folkrörelsernas bildningsverksamhet, på en och samma gång präglad av ideal och distans. Det viktiga är inte vad man gör utan hur man förändras.





::: Vidare till nästa avsnitt