IV:6

                                                                             (Alka-Seltzer)

Egna litteraturteorier skall man akta sig för. Risken är att de redan är föråldrade innan de formulerats. Om litteraturens uppgift (ännu) är att beskriva, uppfinna och gestalta nya känslor och observationer (»icke-diskursiva läroprocesser») talar åtskilligt för att såväl bra som dåliga teorier alltid kommer traskande efteråt. För sig själv. Och mumlar något om »kris». I essän »Litteraturen som institution eller Alka-Seltzer-effekten» talar Hans Magnus Enzenberger – och helt utan nostalgi – om det borgerliga samhällets »mest lyckade uppfinning» = »litteraturen såsom vi känner den» (i Till det normalas försvar, 1992, s. 127). I centrum för Enzensbergers intresse står den litteraturens betydelseminskning han ser sig märka. Jodå, böcker säljer som aldrig förr, men litteraturen som Institution har förlorat i betydelse. Som Makt, som Diskurs, som Kunskapsväg skulle man kunna tillägga. Socialiseringsprocesserna har förändrats. Madeleinekakor kan laddas ner från cyberrymden. Ingen deltagare i en kurs i litteraturvetenskap jag hade nyligen kände till Werner Aspenström. Hade inte hört talas om honom. Men de kände till åtskilligt annat.

Hans Magnus Enzensberger berättar i sin essä om hur han som barn en gång hittade en bunt kärleksbrev skrivna av hans morföräldrar – och om hur dessa välformulerade brev förhåller sig till hans dotters postmoderna utförsgåvor: »Dessa kärleksbrev var ren litteratur. Mina morföräldrar gav uttryck åt sina mest intima angelägenheter i meningar som en författare hade ställt i ordning åt dem. Deras tonfall, deras liknelser, deras känslighet tillhörde en eller annan bortglömd andrarangens diktare från 1890-talet. Mina morföräldrar hade tillägnat sig hans produktion. Sådant som verkade användbart i deras speciella situation hade de tagit ur hans repertoar och monterat det för sina syften.» (s. 132)

Med dottern ligger saken annorlunda till. Gammaldags brevskrivande är inte hennes sak. Men väl telefonerandets dialoger vilka dock saknar alla litterära spår, koder eller tecken: »Om en agent blev ådömd att ta upp hennes samtal på band och lyssna på dem skulle han konfronteras med en enorm massa element som härstammar ur helt andra källor: nya former av varseblivning, känslighet och uttryck som inte har uppfunnits och spritts av författare utan av TV-stjärnor, rockmusiker, feminister, journalister eller något av de otaliga, ständigt nya språkrören för den ena eller den andra scenen. Hon skulle snarare citera en reklamtext än en dikt, snarare Der Spiegel än Samuel Beckett och Woody Allen hellre än Adorno. Och tro nu inte att min dotter är analfabet; hon vet mycket väl vad som står i böckerna. Men makten över hennes liv har de i stort sett förlorat.» (s. 132 f.)

Den litterära institutionen har lösts upp, säger Enzensberger. Som en Alka-Seltzer-tablett i ett glas vatten. Lösts upp, men inte försvunnit. Den finns ju där i glaset, men märks inte länge. Möjligen som en lätt färgning, en bottensats, en fällning.

För den unge Eyvind Johnson och kretsen kring Brand gällde det att försöka skapa en ny institution, en ny offentlighet, en ny litteratur som skulle vara starkare, mer demokratisk, mer rättvis, mer av allt – jämfört med den gamla borgerliga inrättningen. Okunnighet var inte nog. Där befinner vi oss inte idag när all kunskap tryggt åtkomlig finns på nätet. Brandska drömmar äger ingen som söker sig till skrivarkurser. Det är Enzensbergers dotter och dotterdotter som söker textsamtalen. Och bottenfällningen? Vad kan det vara? Vi? Vilka vi?





::: Vidare till nästa avsnitt