IV:7

                                                                             (lärodikt)

Var börjar dikten? När slutar föreläsningen? Hur dags? Och vad är en lärodikt – idag? Enligt Nordisk familjebok var läget 1912 följande: »Didaktisk poesi, estet., en förr ofta, nu mera sällan nyttjad term, som sidoornats med epik, lyrik och dramatik eller användts för att beteckna en 'öfvergångsform' mellan poesi och prosa. I moderna poetiker är termen struken: med poesin har lärodikten endast formen gemensam. Medan tankelyriken bringar den intellektuella upplefvelse, som är diktens frö, till lyrisk verkan därigenom, att den utlöser känslor, därigenom, att det abstrakta konkretiseras, vill den didaktiska poesin endast förmedla stoff, upplysa, undervisa; den tillhör icke poesien, utan den vetenskap (respektive yrke o. s. v.), hvarifrån dess ämne är hämtadt, och är retorisk (jfr Schillers ord: 'Om något intellektuellt eller öfver hufvud förnuftsmässigt skall kunna bli skönt, måste det först bli sinnligt och föremål för inbillningskraften'). Lärodikter med uttaladt syfte att undervisa uppstodo med Vergilius’ 'Georgica' (som förblifvit mönstergill inom arten) och Horatius’ 'De arte poëtica'. Bland lärodiktare i nyare tider märkas fransmännen Boileau och Delille, tyskarna Opitz, Haller och Tiedge, engelsmännen Pope och Young, svenskarna Gyllenborg, Leopold, Valerius och Wallin. Under 1700-talet, då den pseudoklassiska smaken jämte hänsyn till det nyttiga behärskade litteraturen, idkades lärodikten som en af poesiens förnämsta arter. Så satte man på vers t. ex. bi- och silkesodling, jakthundars dressyr, navigation, öfversättningskonst, schackspel, syfilis, ull, hälsobrunnar, dietetik, astronomi, uppfostran
o. s. v.» – 1) Lärodikten låter sig inte hämtas tillbaka, 2) essän är fortsatt kompromissvillig, 3) herdediktningens tid är förbi. Det var där vi hamnade när vi började tro att uttrycksformerna upplösts. Moralen måste döljas så länge det går, även om det råkar handla om global uppvärmning. En oavbruten skuld till den egna isoleringen. Och ändå denna jakt på lycka. Frågan är om det var vi som rubbade ordningen. Många vet svaret. Den tysta kunskapen låter sig inte fixeras i text. Den skulle gå under i triviala utsagor, t.ex. om att en hand skrivit ner dessa ord, om att historien och tingen som omger oss vet mer än vi vet. Det fantastiska kan hämtas fram ur exakt vetande. Man kan läsa sig till det. Man kan läsa sig till nya drömmar. Det råder viss oro bland björkarna. Orden svämmar över.





::: Vidare till nästa avsnitt