IV:8

                                                                             (unmemorable speech)

Enligt en ovetenskaplig undersökning gjord av författaren till dessa rader kunde var tredje svensk medborgare år 1908 en medellång dikt utantill. Motsvarande siffra hundra år senare: en svensk medborgare på femhundra kan en medellång dikt utantill. Alltså vuxendikter, inte typ »När trollmor har lagt de elva små trollen» eller »Krakel Spektakel» (nog så viktiga). Siffrorna kan diskuteras, men tendensen är ovedersäglig. Har något hänt med minnet eller har något hänt med litteraturens minnesvärdhet? Den amerikanske poeten och litteraturprofessorn Charles Bernstein (som tidigare citerats i denna essä) menar att det sistnämnda är fallet. Varför då?

För hundra år sedan var det närmast regel att dikter som lästes i offentliga och halvoffentliga sammanhang hade skrivits av någon annan än uppläsaren. Uppläsaren behövde inte – som idag –  heta Esaias Tegnér för att läsa en dikt av Esaias Tegnér.  Idag är det en stor sällsynthet att i scenpoetiska sammanhang höra något annat än uppläsarens egna tillverkade stycken. Uppläsaren = författaren = dikten = äkta vara. Diktens offentlighetskaraktär har förändrats, liksom dess samhälleliga bruksvärde. Utifrån Charles Bernsteins syn på saken skulle man kunna säga att en ny form av individuell muntlig textualitet övertagit den äldre traditionens representativa muntlighet. De individuella särtecknen har blivit oöversättliga. Rösten är poesins streckkod. En betydande del av poesins opersonliga auktoritet har övertagits av prosan.

Vad vi har sett under det senaste seklet är en vändning mot »a/litterata sätt att överföra och lagra kulturell information», menar Charles Bernstein i essän »Det omemorerbaras konst» (i De svåra dikterna anfaller eller Högt spel i tropikerna, 2008, s. 262). Under 2000-talet har denna utveckling blivit än tydligare. Vår viktigaste informationskälla och den viktigaste konst- och kulturförmedlingen sker idag genom »analfabetiska medier». Postanalfabetism och preanalfabetism lever sida vid sida – och, menar Bernstein, öppnar nya möjligheter för litteraturen, för en annan sorts poesi än den som byggde på skriften som ett monopolistiskt lagringsmedium: »Om poesin i den alfabetiska kulturen maximerar sin lagringsfunktion genom memorerbart språk (formelbaserat, betonat), realiseras poesin i postanalfabetismens tidsålder (då kulturell information lagras muntligt, alfabetiskt och digitalt) kanske på det mest fullödiga sättet genom motståndskraftigt  – icke memorerbart – språk (oväntat, inte formelbaserat, obetonat). Det är av det skälet som till synes icke-litterära skrifter – kataloger, förteckningar, uppslagsböcker, index, konkordanser och telefonkataloger, liksom tryckfel, textvariationer, holografiska manuskript – har blivit så viktiga för poesin. Och detta är också skälet till att den samtida poesins textualitet så ofta prövas i ett framförande. För framförandet av en textuell skrift, som är motståndskraftig mot memorering, skapar en nygammal frisson som är full av betydelse och akustisk resonans.» (s. 263)

Det finns ingen anledning att vara på sin vakt mot överdrivna och omöjliga ambitioner inom litteraturen. I snart tre tusen år har överdrivna och omöjliga ambitioner visat vägen – just i denna benägenhet att ta för sig och försöka hantera alltför mycket vetande, alltför mycket nytt, alltför mycket gammalt, alltför många minnen. Det är på detta anspråksfulla sätt litteraturen visat och fortsatt kommer att visa att den har en viktig uppgift i att ge en mångsidig bild av världen. Minnesvärd eller icke minnesvärd i sina skiftande muntliga och skriftliga lagringstekniker. Och vad gör vi nu? Fortsätter förstås som ingenting hänt. Dock i den tysta vetskapen om att åtskilligt hänt när det gäller litteraturens innovativa praktiker i såväl dess tysta som i dess ljudande rum.





::: Vidare till nästa avsnitt