Plötsligt börjar alla klockor ringa. Den malmtunga klangen river, sliter sönder luften i revor och trasor. Marken dånar, rämnar. Himlen brister, rivs i vida, glimmerlika stycken. Färgerna skiftar i täta följder. Bilderna växlar hastigt i en bruten sekvens. Klockornas tunga kläppar sveper en ridå runt horisonten. Himlens bleka flagor faller likt snöflingor ned mot marken. Repet bränner i hans mjuka händer. Oroliga, stormande, borttagna. »Vadhelst», ropar han, »I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.» Stenarna skjuter upp ur jorden. Fönsterglasen spricker i ett kristallregn av tunna skärvor. Byggnadernas stenar smulas sönder till finmalet stoft. Bergen och fälten skälver. Slätterna höjer sig upp mot valvet. Höjderna rasar och lägger sig i täta, tunga kummel. Repet skär och bränner. Järnkramporna sluter hårt kring bjälken. Kläppen slår mot den hamrade manteln. Rummets väggar faller. Ljuset fräter sönder himlaranden. Huden spricker. Alla klockor ringer. Klockstolarna rister. Klockkronorna racklar. Den hårda metallen sjunger. Här skall icke lämnas sten på sten. Det grova repet bränner. Dånet slår i tunga vågor. Och hans ord skär genom larmet. Och de hör men lyssnar inte. Hör men lyssnar inte.