Bergen trodde vi var berg. Vi trodde att vattnet var vatten. Och vi trodde att träden var träd.

Vi trodde att himlen var himmel och att vägarna var vägar och vi trodde att molnen och skyarna som ständigt rörde sig över himlen som vi trodde var himmel var skyar och moln.

Vi trodde att det som var fjärran var långt borta och att det som var nära var närmare, var näst intill, var tätt inpå.

Vi trodde att broar var broar som ledde över det vatten vi trodde var vatten och att gräs var gräs och snö var snö.

Innan vi går ut ur det landskap vi trodde var sten och jord och vatten vänder vi oss om och ser tillbaka på det vi trodde var verklighet och sant.

Framför oss ligger vägar som är vägar, broar som är broar över vatten som är vatten under en himmel som är en himmel där moln som är moln och skyar som är skyar ständigt rör sig.

Framför oss ligger det fjärran som ligger i fjärran och nära oss ligger det närmare som är näst intill och tätt inpå.

Vi går ut ur det eftergjorda, det avbildade, det gentagna och försvinner över den oskönjbara gränsen.

Tomhet lämnar vi bakom oss.