Världens kant ligger vid slutet av den långa korridoren. En svagt rundad, vit, två tum bred list markerar den gräns där alltet, skapelsen övergår i intet. Om man lägger örat mot väggen hörs dånet från den bottenlösa, tjutande, rusande avgrund som faller ned i det ofyllda, urgröpta, tomma. Om man lägger handen mot löper skälvningarna från tomrummet upp genom armen och får kroppen att darra i takt och avge samma ton som intigheten. Om man öppnar munnen kommer tonen upp ur svalget och blir hängande i luften. Fönstren närmast väggen skallrar svagt likmätigt den ihåliga, vinande klangen. Längre bort är golvet fastare in mot den punkt som ligger rakt ovanför jordens jämt roterande, smorda, stålblanka axel.