Vi ser ett skirt nätverk av rakskurna linjer vilkas längd och storlek är omöjlig att bedöma. Maskinsalens rymd är alltför hög och djup för att kunna omspännas, kunna mätas eller överskådas med en blick. Ett ändlöst perspektiv tonar bort mot den svagt rundade, glanskade och avjämnade, lätt skillrande, ljusa horisonten. Den fasta strukturen gentas i oräkneliga skikt lika högt ovanför oss som djupt ned i den skimrande grunden.

År 1833 grundades ödemarkshemmanet Porjus (är samiska och betyder segel) vid mynningen av Stora Lulevatten. Då beslut om anläggande av kraftstation togs 1910 hade Porjus sju bofasta. Varken väg eller järnväg fanns och arbetarna, mestadels rekryterade bland arbetslösa rallare, fick bära redskap, verktyg och förnödenheter de fem milen från Gällivare. Betalning skedde efter vikt på bördan som bars över myrmarkens spångade leder. Vägen de gick finns kvar och kallas idag Rallarstigen. Åttahundra man sov i baracker, tjugo man i varje. Lönen varierade från 42 öre upp till 52 öre i timman. Arbetet var tvunget att ske på vintern då vattenföringen var låg och för att betongen inte skulle frysa fick man bygga tält över gjutplatserna och elda med stora kokspannor. Röken och kylan gjorde arbetsförhållandena nära nog outhärdliga. Dammen skulle, enligt Vattenfallsstyrelsens redogörelse, »utföras såsom ett evighetsverk». Avsikten var i första hand att förse järnvägen och malmfälten med elektricitet. I dammen uppfördes två fjorton meter höga överfallsutskov med 115 respektive 82 meters längd. (Överfallsutskoven låter vattnet, då det stiger, rinna över dammkroppen och dammen blir på detta sätt självreglerande. Is, flottgods och vrakgods kan då också passera dammen utan att orsaka svårigheter.) Överfallspartierna konstruerades som Ambursendammar (efter Nils F. Ambursen som fått patent på konstruktionen strax efter sekelskiftet). Ambursendammen utgörs, i sin ursprungliga form, av en snedställd armerad betongplatta som håller emot vattnet och stödjer mot stödpelare som överför vattentrycket till grunden. På så sätt blev dammarna ihåliga och kunde inspekteras inifrån. Kraftverket med tilloppstunnel (525 meter) och utloppstunnel (1274 meter) samt maskinsal förlades nere i berget. Ställverk, kontor och övriga utrymmen i en tegelbyggnad ovan jord ritad av arkitekt Erik Josephson (1864–1929), sedan 1890 engagerad av Fortifikationsdepartementet för att rita militäranläggningar. Josephson kom att arbeta med utformningen av fyra av de svenska nationalkraftverken (Trollhättan, Porjus, Älvkarleby, Motala). I Porjus är ställverkets yttre murverk utfört i handslaget Helsingborgstegel lagt i ett medeltidsinspirerat munkförband med infärgade fogar. De längs fasaden återkommande strävpelarna är avtäckta med kopparplåt. De spetsbågiga fönstren och portarna är indragna i murverket i avtrappade nischer. Byggnadens interiör är fylld av vackra detaljer, som exempelvis Olga Lanners glasinfattade smidesarmaturer. Lanner (1884–1961) gjorde utsmyckningar till flera av nationalkraftverken. Under åren 1914–1918 drev hon verkstadsateljén Smideskonst i Stockholm. Kraftverket i Porjus invigdes den 8 februari 1915 då kung Gustaf V tryckte på en knapp på Stockholms slott. Driften avslutades 1979, sedan ett nytt kraftverk tagits i bruk, och delar av den gamla kraftstationen är nu museum.


Källor: Lasse Bunnström, Estetik & ingenjörskonst, Riksantikvarieämbetet 2001; Bengt Spade, De svenska vattenkraftverken – teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet och Kraftverksföreningen 1999; Vattenfall