15:24, text på kortet: Hoover (Boulder) Dam Powerhouse – Nevada Wing. U. S. Bureau of Reclamation Photo 1B-H408 Desert Souvenir Supply, Boulder City, Nevada. – – – 15:25, text på kortet: Generators in Nevada Wing Hoover (Boulder) Dam 47 Published by Burkett Distributing Co. Inc., Las Vegas, Nev. – – – 16:26, text på kortet: C2907 Interior of the Nevada Wing of Hoover (Boulder) Dam Power House showing the seven generators each with a capacity of 82,500 KVA. Distributed by Desert Souvenir Supply, Boulder City, Nevada. – – – 16:27, text på kortet: Giant Generators Hoover Dam Power House Arizona-Nevada. Published by Petley Studios, Phoenix, Arizona. – – – Stora versioner av bilderna här.


På bottnen av Black Canyon väller Coloradofloden fram mellan tvära bergväggar. Den rusar, forsar, sköljer och slipar stenarna till glatt, polerad släthet. De vill hålla den, vill fånga den och tämja den och bruka all dess kraft. Små tändsticksmän, små streckgubbar som står vid flodstranden och viftar stort med sina armar. Inget av det som de någonsin mäktar att ropa överröstar vattnet. De får tala över det med sina kroppar och med sina lemmar och inte ens då förstår de orden. Och de spränger dag och natt. De måste lura floden och leda den bort från dess uråldriga, djupt skurna fåra. I tusental samlas de i tält och i hus byggda av kartonger för att omdana geografi, landskap och karta. Åtta mil järnväg lägger de för att frakta bort flodens botten och undersida. I fyra kraftiga stålglänsande tunnlar, femtio fot breda, skall den tvingas under marken. Stående högt upp på väldiga plattformar borrar femtio man åt gången, hastigt avlägsnande sig från ljusets mynning, från den klara dagen ned i mörkret. Stora fläktar, vars blad är knivskarpa och bryter och vanställer var spegling, piskar luften. En sänkkista av säreget slag skall tvinga floden bort och undan. Etthundra lastbilar eller fler tippar tonvis med jord och sten och skräp och spillror ned i det rusande vattnet. Sten på bråte. Grus på spillror. Utan uppehåll. Var femtonde sekund ett nytt vältrande lass. Natten igenom. I gryningen bryter sänkkistan så vattenytan. Floden stöter ilsket i brottsjöar mot den. Vattnet stiger. Jäms med soluppgången tvingas floden ned och undan, bort i tunnlarna, rasande, vrålande, motvilligt. Under det att detta pågår hänger tysta män i rader längs kanjonens väggar och späntar och hyvlar stenen för att där skapa den lenaste av ytor mot vilken dammväggarna kan fogas och fästas. Ned till berggrunden skall de skrapa kanjonens golv. På berggrunden skall dammen vila. De gräver sig så igenom tusen sinom tusen år av samlad mjäla. Fraktar sediment i tunga stycken bort till avlägsna gömda uppläggningsplatser. Dammen hälls upp i separata, kantiga block. Kolonner av cement börjar att resa sig mot den vidsträckta himlen. Nej, det gives inget val. Om de i stället skulle gjuta dammen i ett stycke skulle det ta över hundra år för betongen att kallna. När betongen torkar avger den en gammal, åldrig hetta. Och efter de hundra åren skulle dammen, då avkallnad, spricka och obrukbar falla till bottnen i brustna stycken. Så de häller den i block, i rader och kolonner. Dammen byggs av block vilka griper in i och håller fast varandra. På varandra staplas de i takt med konstruktionens skapnad. Varje block är fem fot högt. De minsta tjugofem gånger tjugofem fot, de största tjugofem fot gånger sextio fot. Betongen anländer i hinkar, åtta kubikmeter åt gången, och efter det att en hink tömts trampar fem eller sex män runt inuti blocket och packar ned och pressar samman betongen och försäkrar sig om att där inte finns det minsta hål. Dessa män kallades Ältare. Avkylt vatten pumpas genom blocken i långa rör, vilka sedan de fullt tjänat sitt syfte även de fylls med betong och därmed, betong vid betong vid betong, skall dammen bli till en monolit. Nog med betong för att bygga en motorväg, fem meter bred, från kust till kust. Nog med betong för att gjuta en trottoar, fem fot bred, mellan klotets båda poler. Sjuhundratjugosju fot på höjden. Fyrtiofem fot tjock vid sitt krön och sexhundrasextio fot vid basen. Ettusentvåhundrafyrtiofyra fot lång. Dammavlopp stora nog att inom sig rymma ett slagskepp. Intagningstorn höga som trettiofyravåningshus. Etthundrasextio mil stålrör, niotusen ton konstruktionsstål djupt i dess inre. När maskinerna har börjat dåna, när turbinerna har börjat mumla, när högspänningsledningarna stilla viner river männen sina flyktiga, flyende visten, packar sina ägodelar, tar på skor som blankats och beger sig bort.

Den förlorade staden, som varit förkommen och nu en gång återfunnits, vilar så åter förlorad under mörka vattenmassor.

Lotta Lotass ::: Kraftverk ::: Autor Eter 2009