Stor version av bilden här.

Ur antologin Kraftverket i svensk 1900-talslitteratur (under arbete):

Ur sänkena i berget sprungo nu blixtrande eldpelare mot skyn, dån och dunder följde. Och ur forsen stego höga vattenkaskader över stenknot och block, som slungats dit ned.

Det var en stunds åska och jordskalv innan nattskiftet skulle ta vid.

Så begynte vid fallet och utmed hela stranden de elektriska ljusen tändas. De strålade i skimrande rader – det var verkligen med ens som ett centrum klar dag gått upp mitt inne i den disiga höstkvällens breda, täta mörker. Och högt upp genom rägnvinden steg ljuset lik en grön-gul dimma, som syntes vida omkring, och som på håll kunde ha liknat norrsken.

Som fjäll på en buktande orm glittrade och blänkte aggorna i forsen. Och ibland, när vädret vände sig så, bölade fallet där uppe som en bunden tjur i en svart skog. Över det låg hängbron på spända stållinor som en sovmatta mellan tvenne klyftor och skälvde som en nervsjuk, känslig för de lättaste fotsteg.

Under den i vattenstänket utmed stranden syntes de bizarra pål- och ställningsbyggnaderna samt de provisoriska spåntdammarna och bryggorna, på vilka glödande koxgrytor stodo, för att värma – ifall någon fick tid att värma sig. Som skuggor rörde sig arbetarna fram och åter där nere. Och liksom för att fullborda vad icke rägnvinden hann med stod som dimma det sönderpiskade vattnet över dem.

Somliga slogo på borr, andra vevade i handkranar och åter andra gingo framåtböjda och sköto på tungt lastade kärror. Alla syntes ha något omutligt bestämt att sträva för.

Där nere på forsbottnen mitt i starka vattenvirvlar gingo dykarna i blyskor. De lastade mudderskoporna och gjorde sina trix, så att signalisterna, som – vid koxgrytorna på flottan – stodo krokiga i knäna, skulle känna på rycken i trossen (dykargubbens språk) vad de hade att meddela pumparne, som drogo i hjulet och dem, som skötte kranarna, så att allt gick som det skulle. Och över allas huvuden syntes de elektriska lyftkranarna jättelikt famla, svånga, sänka sig i bärget och höja sig igen med tonstunga stenblock i dinglande kättingar.

[– – –]

Som okardad ull hängde dimman ned på bärgen. Det bisarra, rörliga vid gamla forsen låg under kulen dag. – –

Där ljöd borrmaskinernas surr, dynamoernas vinande, lyftkranarnas rassel samt stenkrossens starka tuggande. Där flögo transportloken visslande och pustande av och an i schakten och där rullade lastade och olastade vagnar fram och åter.

[– – –]
Skyhöga stenkaskader jämte vita molnstoder stego upp ur schakten. Luften skalv, tycktes det, som en överspänd danserska. Och likt korpar och svalor i flygande fläng döko skärvor och stenknot ned från skyn, så att det ven genom luften, smattrade i marken och plaskade i forsen.

[– – –]

medan Eli-vågor vrider världens hjul. Och likt himmelens stjärnor i natten skola dess gnistor sprida strålande ljus över jorden.

[– – –]
Det stora anlägget var nu färdigt till hela sin väldiga dimension. Och allt det rörliga, som under fyra års tid liksom vidmakthållit livets, energins och nydaningens prägel över dessa älvstränder, var som bortblåst eller sjunket i jorden, ur vilken i stället stora byggnader av rött tegel tycktes ha skjutit upp, för att kvarstå såsom oförgätliga minnesmärken över många armars och hjärnors rastlösa arbete.

Lik en oerhörd spindel i mitten av sitt nät stod det höga tegelhuset – kraftkällan, energins mysterium – med sina höga järnspiror fyllda med otaliga porslinsknappar och lika otaligt många tråda spända över jorden åt alla väderstreck. Och som trollfäs glitter i aftonsolen blänkte och glimmade de otaliga koppartrådarna i det väldiga spindelnätet. Så långt ögat såg efter de upphuggna linjerna över bärgen syntes i oändlig rad de höga järnstolparna, vars tusen porslinsknappar i skiftande färger blänkte allt eftersom aftonhimmelns moln tätnade och gledo i sär för solen. Och lyssnade man nu, när luckorna i den väldiga dammen, som likt ett gråstensbärg låg på tvären över fallet, voro igenslagna, så att intet vatten gick i strömmen, hörde man de otaliga trådarnas inbördes harmoni. Liksom i stillstam tävlan om tonrika välljud än fjärmare, än närmare men alltid som en sorglustig, dämpad melodi föreföll den bortåt och sedan hän från alla väderstreck åter till det stora centrum vid forsen. Det var som buro de budskap bort och hän från alla världens hörn till någon underbar gudom därigenom de röda tegelmurarna på höga stranden, där fordom skvalpkvarnen mumlat med mäld i munnen och vattensågen tuggat kärnfriskt trä. Det var värkligen som höllos därinne outgrundliga rådslag om världens gång, ty där surrade det och malde, natt och dag – dag och natt som var det där själva världens hjul hade sin axel.

*