Nere i källaren hittar jag ytterligare en papperskasse fylld med pappas kalendrar. Jag som trodde jag läst alla. Nu fanns här 27 stycken till. Den första är ”KF:s fickdagbok” från 1956. Året jag föddes. Jag öppnar den lilla mossgröna boken. Adress: Ed. Det är allt som står: Ed. Fortfarande efter ett långt liv kan jag känna att detta är pappas riktiga adress: Ed. Telefonnumret var 228. Första anteckningen är från torsdagen 5/1 och lyder ”Åmål”. Två dagar senare: ”Passkontroll”. Jag minns nu att pappa arbetade extra som passkontrollant på tågen till Norge. Den 26/1 börjar OS i Cortina och pappa skriver ned dom olika evenemangen. 10/1 börjar skolan. Vad är det för skola? Han var nog lärarvikarie i Åmål. Senare finns anteckningar om ”lärardagar”. Jag fortsätter att lägga pusslet. 21/3 fyller min mamma 20 år. Här kallad ”Millan”. Hon bör då vara i sjunde månaden. Om mindre än två månader ska jag födas. Men där finns inget skrivet. Det är ett stort hopp till slutet av juli. Sedan mycket sparsmakat fram till slutet av boken där min mors adress finns nedskriven två gånger. En på Södra Liden 1 och en på Floragatan 22 i Åmål. Dit ska jag resa, tänker jag. Nästa almanacka. En annotationskalender från 1957 med en text på försättsbladet: ”Till Ingemar från Millan. 9/1 -57”. Några stora händelser har skrivits in redan i förväg: ”Millan 21 år” och i mars står: ”MUCK!” Sedan: ”Kristian 1 år” i maj. Sedan följer biografbesök, tågresor, telefonsamtal och så kommer jag till den anteckningen jag letat efter... Det känns så. Det var detta jag hoppades på när jag letade i dessa kalendrar. Här är anteckningen från 12/1 -57: ”Millan och jag bjudna på bio av Nisse E. Sedan hemmakväll. Bästa kvällen! Tyvärr sista på ett tag i hemmet.” Bästa kvällen! Jag ville se ett enda tecken på att dom någon gång varit lyckliga. Det kan verka oviktigt nu när både pappa och mamma är döda, men det gör mig glad att tänka på den där hemmakvällen i januari 1957. Två dagar senare får pappa jobb på Svenska Dagbladet. Det går bra för honom dom där dagarna. På lördag skriver han: ”Ringa frugan!” Antar att det är med någon slags glimt i ögat. Stolt över att ha en fru. Arbetar sedan nattskift på tidningen en hel vecka utom lördag då han ser ”Häxan”. Alla telefonsamtal noteras: ”Ed ringde!”, ”Telefon till Millan!”. Det verkar vara en tid i livet då pappa registrerar allt: biobesök, böcker, nyheter, telefonsamtal... 19/2: ”Millan och jag såg filmen JÄTTEN.” Nästan varje kväll ett biobesök. Samma vecka ser dom ”Den syndfulla mjölnerskan” och 23/2 är det ”Det sjunde inseglet” på Röda Kvarn. Och så fortsätter det. 3–4 filmklassiker i veckan, på bio. Och jag undrar var mitt filmintresse kommer ifrån. Första gången jag minns att pappa älskade film var när vi såg Duras ”Hiroshima min älskade” på TV. Jag kan ha varit 16 år. Jag minns hur han satt där uppkrupen i soffan, lycklig och sa att detta var en dikt, en filmdikt.

Och den 21/3 kommer en anteckning som får mig att gråta: ”Min lilla underbara fru fyller 21 år.” Det är som om världen blir hel igen. Det var denna pusselbit jag letade efter. Alla dessa timmar i pappas dystra lägenhet. Allt rotande i dammiga lådor, bland papperstravar med lappar, pärmar... Alla dessa högar där jag mödosamt vände varje blad, varje kvitto, varje papperslapp utan att hitta ett enda starkt personligt uttryck. Jag vet inte varför denna lilla anteckning från 1957 drabbar mig så starkt. Förändrar det mitt liv att veta att pappa någon gång verkligen älskade min mamma? Egentligen inte. Men på något sätt är jag glad för deras skull. Att där fanns en tid med lite glädje, lite ömhet. Även om allt sedan gick åt helvete.

När pappa låg döende på HSB-Care vandrade jag mycket. Jag gick och gick. Kunde inte sluta gå. Om jag stannade fick jag hjärtklappning och frossa. Alltså gick jag kors och tvärs genom stan. Framför allt gick jag från mitt hem på Eriksbergsgatan till pappas rum på Hornstull. Först ned till Kungsträdgården, längs Skeppsbron och sedan backen upp till Hornsgatan. Just den där sista backen upp. Idag är pappa död. Det är vinter och jag går den där sträckan igen. Det är något drömlikt, overkligt över promenaden. Jag går i ett minne. Träffar Magnus Dahlström. Han ser glad och befriad ut. Så går jag uppför den där backen och svänger upp på Hornsgatan. Solen skiner och snöflingor dansar i luften. Där ligger Hornsgatan framför mig. Hornsgatan är dödens gata. Ingen annan gata kan framkalla samma ångest hos mig. Denna gata som jag gick varje dag. Hela vägen bort till pappa.