Idag var han så fruktansvärt trött. Nu närmast uppgiven. Somnade till med jämna mellanrum. Vaknar upp: ”Har vi promenerat?” ”Nej!” ”Så satans obehagligt att inte veta!”

Samuel och jag höll varsin hand. Vi hade köpt en smörgås med ägg och Kalles Kaviar från Albert & Jacks. Men han orkade inte äta den. Vi köpte också en banan och en jordgubbssmoothie som han läppjade på.

Jag satt där länge. Tittade på när han somnade. Ibland vaknade han lite och vi log åt varandra. Vad är det vi ler åt? Vi försöker skydda varandra. Han försöker säkert ta hand om mig som en riktig pappa. Och jag försöker vara en god son och inte visa honom att jag går sönder.

Jag antecknar också. För att jag vill att han ska finnas kvar. Skriver små textbitar i min anteckningsbok.

Pappa satt i flera långa minuter och tittade på fjärrkontrollen. Länge, länge som om han funderade på vilken knapp han borde trycka på för att förändra världen. Bara aldrig så lite.

Han vrider sig också hela tiden i sängen. Som om han söker den perfekta positionen, den perfekta ställningen som kunde förändra något. Samma sak med kudden. Tar upp den och lägger tillbaka den. Så en liten, liten stunds vila. Så sliter han bort kudden igen. Irriterad, på gränsen till förtvivlad. Han får inte ihop världen. Den går inte att laga.

De tre vanligaste utropen:

”Oj, oj!”

”Usch!”

”Fy fan!”

Plötsliga kast. Tankarna vandrar. Pappa minns inledningen till en dokumentärfilm han en gång gjorde om Dals-Ed, hans hemort i Dalsland. Där säger berättaren: ”Tåget stannar i Ed!” Pappa ligger och tänker på det, skiner upp: ”Jag tycker om det. Så ska det alltid vara. Tåget stannar i Ed.”

Jag tänker mig hans värld. Jag ser stationen i Ed. Det nedlagda järnvägshotellet. Stora Le därbakom. Och tåget stannar verkligen där. Fortfarande och alltid.

När jag var liten och vi åkte till Dals-Ed stod farfar på perrongen och väntade. Han hade alltid cykel. Och vi promenerade hem till det gula tegelhuset på Gamla Edsvägen. I mitt minne är grönskan intensiv. En gångtunnel. En mörk förfallen trädgård. Ett tornliknande hus. Fotbollsplanen på höger sida. Hemmaplan för Eds FF.

Farfar var lång. Närmare två meter. En jätte. På alla sätt. Storvuxen med väldiga händer. Så pappa var mindre än farfar och jag är bara 180 centimeter. Samuel har vänt trenden och är tre centimeter längre än jag.

Pappa talar mindre och mindre om Birgit. Hans fru som ligger på ett äldreboende vid Vasaparken. Hon fick en stroke för 12 år sedan. Sedan den dagen har pappa besökt henne varje dag. Utom nu, den senaste tiden. För två dagar talade han om en eftermiddag för flera år sedan. Det var höst, som nu, och pappa och Birgit jobbade i trädgården på deras lantställe. Dom blev lite hungriga och Birgit gick upp och fixade två räksmörgåsar och serverade med kall öl. ”Inte kunde jag veta att det var paradiset” säger pappa: ”Men vi hade många sådana dagar.” Han ligger och tänker på detta: ”Bara en klapp på handen då och då...” Han ligger tyst, innesluten: ”Det räcker långt.”

Jag tar med mig olika saker som vi kan prata om. Idag hade jag med mig ett gammalt diplom från en fotbollsturnering. Pappa spelade mittfältare, eller ”centerhalv” som det tydligen hette då: ”Jag fördelade bollarna. Eller... trodde i alla fall att jag gjorde det.” Sedan kommer ett annat minne upp. En landskamp mot Ryssland i Göteborg. Men här finns en konflikt. ”Mamma ville inte se matchen så jag fick gå i andra halvlek. Pappa satt kvar.” Jag har aldrig hört berättelsen förr. Där finns en stor besvikelse fortfarande. Den kvarlämnade pappan. Hur mamman skiljde dom åt.

Pappa tittar på mig med en snäll och lite finurlig min: ”Vad ska du göra med den här berättelsen då?” Jag blir lite häpen: ”Jag vet inte. Jag samlar ju på allt möjligt.” ”Jo, jag vet allt det!” Han ser nöjd ut.

”Åh du – vad mycket vi har varit med om tillsammans.” Pappa tittade på mig och höll ihop sina händer i luften. Han har börjat göra den gesten som tycks säga att vi hör ihop. Händerna som håller ihop är han och jag. Nu när jag skriver detta ringer han och säger att ”de akustiska övningarna” går bättre. Han hade ont i öronen. Det verkar ha blivit bättre. Jag säger att han låter lite piggare: ”Ja, jag gör det va?” Så säger vi ”Kram!” och lägger på. Jag inser att detta närmar sig ett slut. Snart kommer han inte att ringa mer. Inte undra när jag kommer, eller vad Samuel och Willy gör.

Någon, kanske Rilke, har sagt att när en människa dör försvinner en hel värld.