12. Som diktare publicerade Guérin ingenting under sin livstid. Hans postuma berömmelse vilar på Le Centaure som George Sand lät trycka i Revue de Deux Mondes i maj 1840. I en kommentar till dikten skriver Sand att »Guérin har inte enbart som diktare älskat naturen; han ägnar den en sann dyrkan. Han var en panteist som Goethe, utan att vare sig veta så mycket om grekerna, eller bry sig stort om dem. Han såg dem endast som förvaltare av den heliga myten om Kybele.»

Maurice syster, Eugénie de Guérin, som tio månader tidigare sett den älskade brodern dö hemma på familjeslottet Cayla med läpparna tryckta mot krucifixet, skrev: »Mme Sand har skrivit en artikel, mycket fin, mycket vacker, men ofullständig och, ur religiös synvinkel, till och med falsk» (brev till Louise de Bayne).

»Jag hade aldrig kunnat drömma om att man från Le Centaure och fragmenten runt den skulle kunna dra slutsatsen att Maurice var panteist – lika lite som jag, efter att ha läst Telémaque, skulle inbilla mig att Fénelon var grek» (brev till Jules B d'Aurevilly).

Guérin hade skrivit dikten när han var i 25-årsåldern. För Eugénie hade detta varit en period då brodern inte varit sig själv, påverkad av storstadslivet i Paris, sin vacklande hälsa, dålig litteratur och en upptagenhet med materiella värden, fångad i den moderna tidens pessimism och tvivel (Gilbert Chinard i sin introduktion till Guérins opublicerade korrespondens, From Centaur to Cross, 1929).

Vänner till Guérin har visserligen sagt att hans tro dessa år kan beskrivas som ljummen, men att likgiltighet är en sak, vantro och förnekelse något annat. Då han vid ett tillfälle hade läst högt ur sin anteckningsbok kommenterades några oklara formuleringar i en dikt som varande panteism, något som Guérin bestred med att »människohjärtat är den punkt där himlen och jorden förenas, Guds och människans rendezvous i mänsklighet».

George Sand, Matthew Arnold, Jules de Goncourt, Henry James, François Mauriac, Marguerite Yourcenar, alla har de skrivit om Guérin, eniga om hans storhet, ofta divergerande ifråga om hans tro och tankegrund, verkets idéinnehåll. Om prosadikterna skall prisas på alexandrinernas bekostnad. Rilke översatte Kentauren till tyska 1919. På svenska presenterade Teddy Brunius en något brådstörtad översättning i Palettens skriftserie 1952. För mig, som upptäckte prosadikten i just det lilla häftet (en spillra av restupplagan låg i flera år och samlade damm i shopen på Malmö Konsthall i början av 80-talet), för mig har berättelsen i sin enkelhet och omedelbarhet alltid lyckats väl med att värja sig mot tolkningarna. Tankfullt nickande, artigt lyssnande till sina uttolkare vänder Makareus varje gång tillbaka till klippbranten för att i avskiljdhet blicka ned på floden i dalen. Panteism. Katolicism. Guds tystnad. Tidsbunden Sehnsucht. Författarens egen melankoli och dödsmedvetenheten. En förebådare av Nerval, Baudelaire, Rimbaud. Ja, men också, alltid, något lite mera.

Till palettenutgåvan har Brunius skrivit en inledning där han nämner ett citat från Sainte-Beuve om Guérins »besök och studier» på Louvrens antiksamling. Citatet, ur Sainte-Beuves minnesteckning över Guérin, lyder i sin helhet:

»[Guérin] fick idén till Kentauren efter flera besök som han gjorde tillsammans med M Trebutien på Musée des Antiques. Han höll på att läsa Pausanias, och var förbluffad inför den stora mängd ting och företeelser som den grekiske fornforskaren beskrev: ’Grekland’, sade han, ’det är som ett stort museum’.»

G S Trebutien skrev i företalet till Reliquiae (2 band, 1861), en samling med Guérins texter, att större delen av de publicerade fragmenten hade varit i hans och andra vänners ägo, »spridda som okända diamanter»: »De var oskattbara reliker, för vilka vänkretsen gjorde det till min plikt att uppföra ett tempel.»

::: 13 :::