5. Allmän vetgirighet kan förstås vara ett fullgott skäl till Melampos sökande; vi vet inte mycket om kentaurerna, även om vi kan nämna vissa av dem vid namn. Keiron. Folos. Nessos. Det som berättas är ofta motstridigt, snårigt och föreligger i flera olika versioner.

De grekiska legenderna beskriver kentaurerna som oregerliga naturväsen, opålitliga och häftiga till sinnet. De levde i Tessaliens bergsdalar i någorlunda sämja med lapiterna, en människoliknande stam av jättar, med vilka de var besläktade genom anfadern Ixion, lapiternas kung. Ixion mördade sin svärfar och blev på kuppen vansinnig. Zeus ömkade sig över honom och tog honom till Olympen. Där började Ixion slå sina lovar kring Hera, Zeus maka, men lurades att lägra en molnstod, Nefele, som tagit Heras gestalt. Deras son blev Kentaurus, en vild rese som strövade kring i Tessalien och parade sig med betande ston på berget Pelion. Resultatet av dessa tidelag blev kentaurernas släkte.

Kentaurerna, säger Keiron till Makareus, har liksom människorna avlats i ett uppror mot gudarna.

Ixion bestraffades också han, likt Prometheus, med att evigt förtäras – bunden vid ett roterande eldshjul.

Kentauren, min broder?

Lapiterna födde upp hästar och ansågs ha uppfunnit ridkonsten i Hellas, de var berömda för sina hästar, som de skröt med skulle ha kentaurer i stamtavlorna. När den lapitiske kung Peirithoos gifter sig heter hans gemål Hippodameia, »hästtämjerskan». På bröllopet söp sig de inbjudna kentaurerna fulla och kåta, började förolämpa bruden och försökte slutligen röva bort både henne och andra kvinnor, vilket fick till följd att flera av kentaurerna dödades. En av bröllopsgästerna var Theseus, god vän till Peirithoos och en av Keirons många ryktbara lärjungar. Det är Theseus som dödar kentaurernas ledare, den rasande Eurytion.

Kontrast mellan naturgivet och domesticerat är väl närmast en romantisk kliché, ett sentimentalt begär efter en rättfärdigande dualism i den ständigt alltmera moderna människans väsen. Som allegori kan berättelser om hästmänniskor minna om konfrontationer mellan bofasta hellener och skytiska ryttarfolk, och senare mellan greker och perser. För Makareus i Guérins dikt bör det också ha haft betydelse att somliga forskare velat se kentaurerna som en personifikation av Tessaliens bergsforsar.

Likhetstecken sätts ofta mellan greker och hellener, och låt vara att lapiterna kan kallas ett för-hellenskt folk, men hellenismens etymologi, som mestadels avstannar vid betydelsen »att vara grek(isk)», har sitt ursprung i det långt öppnare »att tala grekiska». Greker var de som talade grekiska. Alla andra var barbarer (de som inte talar grekiska), en ljudhärmning att jämföra med det »rabarber, rabarber» som skapar intryck av en folkmassas obegripliga sorl på en teaterscen. De grekisktalande, givetvis med olika dialekter, fanns på den grekiska halvön och på öarna i Egeiska havet ned till Kreta, men också i Syditalien, vid Svartahavskusten och i delar av Mindre Asien. Deras nomos, som i sedvänja, bruk, lag, hållning, var inte enhetlig, eller ens likartad. När Xerxes 480 fKr ledde sina styrkor över Hellesponten och mot Thermopylae fanns det grekiska stammar i hans invasionsarmé, stammar som inte ansåg sig ha mindre rätt än stadsstaterna Sparta och Aten att kalla sig grekiska.

Metoperna på Parthenon, ett tempel byggt till minne av den grekiska segern över perserna, avbildar olika mytiska strider. Gudar mot titaner, atenare mot amazoner – lapiter mot kentaurer. Lapiterna bär svärd och sköldar. Kentaurerna ger skrevsparkar och tar strypgrepp och slåss med avbrutna trädgrenar. Av vissa husgeråd som skymtar fram kan det antas att striden försiggår inomhus.

Sålunda: det som segrar är alltid den goda ordningen över ett nebulöst kaos. Världen går från sämre till bättre, sedan må Hesiodos säga annat. Segern är aldrig tvetydig eller efterklok. Den besegrade har inga försonande drag, all eventuell likhet med segraren en omöjlighet. Kentaurerna är vildar som inte går att ha i möblerade rum, de blir berusade därför att de inte är vana vid vin, en dryck som bara de bofasta, jordbrukande kan framställa. Kentaurerna är inga vapensmeder, de slåss med vad som finns tillhands. Med kvinnor i närheten förvandlas de snabbt till våldtäktsmän.

Det lapitiska bröllopet är bara den första berättelsen om de opålitliga och illasinnade kentaurerna, som efter den beryktade striden skingrades över landet. I Arkadien gick Eurytion, en annan Eurytion, namnet var tydligen vanligt bland kentaurer, till kung Dexamenus av Olenus och krävde att få gifta sig med dennes dotter, Deianeira. Under hot om våld tvingades fadern att ge med sig, men i elfte timmen kom Herakles förbi och dödade kentauren med en förgiftad pil, bestruken med hydrans gift.

Herakles figurerar i flera av berättelserna om kentaurerna, liksom det runt hans namn finns otaliga andra historier om stora och farliga bedrifter. Den lerniska hydran. De stymfaliska fåglarna. Tjuren på Kreta. Kerberos. I sin dödliga, jordtrampande gestalt är Herakles själva inbegreppet av människan i kamp mot den vilda naturen. Den blide och vänlige kentauren Folos hade av de andra kentaurerna getts ansvaret att hålla reda på en vintunna som de gemensamt fått som gåva av Dionysos. När Herakles besökte Folos var han rejält hungrig och till maten ville han ha vin. Folos sade sig inte kunna ge honom av tunnans innehåll, men Herakles menade att det nog skulle reda sig och slog hål på tunnan och började dricka. När kentaurerna i grannskapet, däribland en vid namn Nessos, kände lukten av vinet gick de uppretade till Folos för att få veta varför han öppnat tunnan. Givetvis blev det bråk och slagsmål och slutligen en strid där Herakles dödade flera av kentaurerna med sina pilar. När Keiron försökte lugna slagskämparna råkade han riva sig på en pil.

Keiron var visserligen en kentaur, men han var inte fallen efter Kentaurus. Keiron var son till guden Kronos, som i hingstskepnad bestigit nymfen Filyria, och detta gör att han måste ha tillhört en långt äldre tid, eftersom hans fader Kronos fick sin lem avskuren av Zeus när denne och de olympiska gudarna tillskansade sig makten (Titanomakien, beskriven på de fjorton metoperna på Parthenons östra sida). På grund av sitt gudomliga ursprung var Keiron odödlig, men smärtan från hydrans gift var mer än han kunde stå ut med, och han bad därför att odödligheten skulle tas ifrån honom. Som en hyllning placerade Zeus honom på himlavalvet som stjärnbilden Skytten, Sagittarius.

Keiron och Folos är de enda kentaurer som nämns som goda och visa, och som för att markera den skillnaden gentemot de övriga hästmänniskorna, så är de ryktbara i vida kretsar för just dessa egenskaper. I stort sett alla namnkunniga hjältar och heroer, som Aeneas, Ajax, Jason, Theseus – och Herakles, hade haft Keiron till lärare, och då inte bara ifråga om filosofiska spörsmål och läkedom, utan även i stridskonst. Tag bara en titt på Sergels terrakottaskiss av »Kentauren Cheyron övar Achilleus i vapnens bruk» (runt 1772). Folos hade inte samma ställning som mentor, men han beskrivs som Herakles vän, en klok och eftersinnad kentaur, som, enligt Apollodorus, plockade upp en av Herakles pilar, förundrad över hur något så litet kunde ställa till med så stor skada, och då råkade skära sig.

De två ensamt »goda» kentaurerna dör därmed vid samma tillfälle och under liknande förhållanden, en olyckshändelse, och liksom Keiron bestås Folos äran att få bli en stjärnbild, Kentauren, Centaurus.

Nessos bosatte sig vid floden Euenos där han hjälpte vägfarande att ta sig över vattnet. Herakles lyfte upp sin hustru Deianeira på Nessos rygg och lät honom bära, men så snart kentauren kommit över till andra stranden satte han av i galopp och försökte röva bort kvinnan. Herakles fällde honom med en pil. Den döende Nessos sade till Deianeira att ta ett kärl och spara hans blod – skulle hon i framtiden få anledning att tvivla på Herakles kärlek, så skulle några droppar av blodet på mannens klädnad strax återställa lyckan. Längre fram händer just detta, Deianeira får höra rykten om att Herakles förälskat sig i en ung flicka. Hon låter smörja en mantel med Nessos blod och när Herakles tar på sig manteln bränner den sig fast vid hans kropp med sådan kraft att köttet slits loss när han försöker ta den av sig. Nessos hade efter det dödliga pilskottet hydrans gift i sitt blod och det giftet dödar nu i sin tur Herakles, Zeus och Alkmenes son, den störste av heroerna.

Exit Herakles. Exit kentaurerna.

::: 6 :::