II:4
(textualismer)
Relationen muntlighet-skriftlighet riskerar enligt Torontoskolans kritiker att
bli till ett slags hierarkisk motsättning som så att säga mörkar vissa komplicerade
övergångsformer. Muntlighetsforskaren John Miles Foley som specialiserat sig
på just sådana övergångsformer, med den grekiska, fornengelska och serbiska poesin
som främsta exempel, har kritiserat denna förenklade motsättning mellan muntligt
och skriftligt, ibland benämnd »The Great Divide» – »Det Stora Brottet», där
just muntligheten kan riskera att framstå som den mindre utvecklade parten (i
bl.a. The Theory of Oral Composition, 1988). Andra har framfört liknande
invändningar beträffande Torontoskolans utvecklingsmodell. Som redan nämnts har
detta t.ex. gällt Ongs problematiska begrepp »sekundär muntlighet».
Ongs polemik mot bl.a. Jacques Derrida och Michel Foucault kan här vara frestande att anföra, eftersom den klargör hans egen ståndpunkt. De båda filosoferna är vad han kallar »textualister» som likställer skrift och tryck och lämnar de elektroniska uttrycksformerna åt sitt öde: »Derrida insisterar på att skrivandet inte är ’ett supplement till det talade ordet’ utan en helt annan framställningsform.» (s. 189 f.) Derridas kritik av den s.k. logocentrismen och av idén om att mänsklig kunskap och mänskligt språk grundas i ett slags fysisk »närvaro», bygger, menar Ong, på en uppfattning om att språk är blott struktur och röst: »Slutresultatet blir för Derrida att litteraturen – och faktiskt språket självt – inte alls ’representerar’ eller ’uttrycker’ någonting utanför sig självt.» (s. 190) Den historiska dynamiken hamnar utanför Derridas intresseområde och han råkar därför, menar Ong, in i ett slags likartad reduktion av utvecklingsproblemet som en gång Ongs egen lärare McLuhan gjorde: »mediet är budskapet». Att Ong hos (den tidige) Derrida inte tycks ha uppmärksammat hans ojämförliga förmåga att uppfatta den skrivna textens specifika utsägelsesätt, dess motsägelser och röstspel är kanske signifikativt, men inte desto mindre en brist värd att notera. Ongs kritik av Derrida kan här bara (amatörmässigt) antydas. Lättare då med den närmast språksociologiska diskussion som under de senaste decennierna rört förhållandet mellan muntliga och skriftliga uttrycksformer.
:::