Pappa ringer sent på kvällen: ”Det är något fanskap i korridoren. Dom har släckt.” Förvirrad, rädd. ”Det är faran vi talade om.” Jag vet inte vilken fara han menar.

Pappa söker hela tiden organisera sitt rum på sjukhuset. Framför allt området runt sängen. Han river hushållspapper i små bitar och förvarar runt sängen. Nattduksbordet ska tömmas på allt utom det viktigaste – ett glas vatten, ett ID-kort, läsglasögon, telefonen. Lappar med telefonnummer. Andra lappar. Jag får skriva ned namn på personer, medicin, platser. Han är rädd att förlora detta sista som står på lapparna.

Jag tänker att han på något omedvetet sätt försöker organisera sin död. Jag tänker också att själva skrivandet gör världen lite mindre hotfull. Som om världen vore möjlig att kontrollera genom att namnge den. Han namnger personer runt honom. Aktörer i hans värld. Här finns undersköterskan ”Spjutkastaren”, läkaren ”Fikonlövet” och biträdet ”Diakonissan” för att ta några exempel.

Jag försöker också hantera detta att min pappa dör. Skriver små bitar. Så mycket jag orkar. Samlar på hög. Ingen vet hur lång tid han har kvar. Två veckor? En månad? Det är inte långt kvar.

Samuel är min äldsta son. 20 år gammal. Han frågar hur lång pappa är: ”Vid mönstringen var jag 187 centimeter. Nu har jag väl krympt ett par centimeter.” Pappa är stolt över sin längd. Han skiner upp. Jag ser pojken som blir glad över släktingarnas kommentarer: ”Men åh vad lång du har blivit!”