Jag tar fram pappas sjukhus-bok: ”Mitt förnamn är Ronny” av Ronny Ambjörnsson i en sönderläst Månpocket-utgåva. Ett blågrått omslag med ett citat från UNT: ”...osedvanligt rik, för att inte säga överväldigande.” Boken är spröd, torr, bladen börjar redan gulna. Påminner lite om pappas söndertorkade ben som stack ut under den gula landstingsfilten. Jag börjar läsa och vill snart citera andra partier än pappa. Men nu är det pappas bok jag läser och jag vill veta vad han såg. Den första understrykningen kommer på sidan 11: ”Allt pappa hade för sig krävde stor rymd och eftersom rummet inte tillät några extravaganser var det tiden som fick expandera. Tankar tog tid, repliker, rörelser, avgöranden i stort och smått.” Jag har inte svårt att se min väldiga farfar gömma sig här bakom detta textparti. Hur världen stannade när han rakade sig. Det finns något som återkommer genom hela boken och det är språkglädjen. Och är det något pappa förmedlat är det nog detta: glädjen över orden, språket som kan förändra ett liv. Jag fortsätter att läsa och snart förstår jag varför boken var så viktig för pappa. Det var en manual för hans minnesarbete, en farkost där pappa kunde resa tillbaka till Rävmarken. Ambjörnssons bok var en del av ett kollektivt minne, men det var också en instruktionsbok. Alltmedan jag läser stiger också hemmet i Dals-Ed fram. Farfar. Hela hans väldiga och vördnadsbjudande gestalt finns beskriven i Ambjörnssons bok. Hygienen, bildningsprojektet, cykelturerna, socialdemokratin, nykterhetsrörelsen och frimärkssamlandet. Farfar var alltid på gång. Han var folkskollärare, frilansjournalist, politiskt aktiv, odlade bin... Han tycktes ständigt upptagen. Det gick rykten att han under kriget hjälpte norska motståndsmän som kom över gränsen. För mig var farfar en riktig ”working class hero”. Det finns en bild av farfar på motorcykel framför ett hus där det står ”Kooperationen”. Det finns en framåtanda, en modernitet i bilden, men också stolthet och klassideal. Detta är förstås vad jag läser in. Men som en del av denna rörelse finns också pappa. På bilderna en förhållandevis tunn och smal pojke. Duktig på att springa och spela fotboll. Men framför allt hade han ett ”läshuvud”. Och blir, precis som Ambjörnsson beskriver det, en del av familjens dröm om framtiden. Pappa lämnar sin familj, först till läroverket i Åmål, sedan till universitetet i Uppsala. Det var som ett ödesdrama. Jag tänker på min pappa i 15-årsåldern. Lika gammal som Willy. Ensam i en främmande stad. ”Det var ju väldigt ensamt ibland” som han sade om dom där åren. Men så läser jag ett nytt stycke: ”Gråt lönade sig inte, det som belönades var självbehärskning.” Jag ser nu pappas hållning med ett nytt perspektiv. Jag förstod att han plågades svårt under sin sista tid, att han hade svår dödsångest. Men detta var inget vi pratade om. Allt detta behöll han helt och hållet för sig själv. ”Gråt lönade sig inte...” Detta var inget stycke som pappa strök under. Nu gör jag det. Jag tar en blyertspenna och stryker under stycket i pappas bok. Med två rader. Nytt stycke: ”Kärleken var nog lika stark, men det var en känsla grundad på förhoppningar. Jag älskades inte i första hand för den jag var utan för den jag kunde bli.” Det finns en stor ensamhet i många av Ambjörnssons beskrivningar, klassresenärens ensamhet. Och nu slår det mig att jag kanske också är en del av denna ensamma resa. Är det så att detta skrivande är en del av min pappas ambitioner. Att jag just nu förverkligar hans dröm. Mer understrykningar, med dubbla rader. Jag ser pappa framför mig, sömnlösa nätter i ett dystert sjukrum, läsa rader som dessa. ”Behovet av gemenskap uteslöt inte längtan bort. Denna längtan tog sin början i språket.” Jag är ändå glad att boken höll honom sällskap. En mening: ”Varför gifte jag mig så tidigt?” Här finns bara frågan. Jag vet inte om pappa någonsin älskade mamma. Alla dessa år har jag velat ställa denna fråga. Men blygsel, respekt eller feghet har hindrat mig. Och mot slutet kändes det direkt egendomligt. Som ett sätt att plåga pappa, att anklaga honom för något. Lättsinne, slarv, falskhet, dåligt omdöme... jag vet inte. Och jag kommer aldrig att få veta det. Jag letade och letade i pappas kvarlämnade papper, men hittade inget. Men det finns bilder på mamma som nygift. Och hon strålar. Nog var hon kär alltid, eller i alla fall väldigt glad. Jag tror nog att pappa var det också. Jag hoppas det.