Nu är det två veckor sedan pappa dog. Vissa bilder återkommer hela tiden. Av någon anledning blir jag mest ledsen över vissa scener där pappa söker upprätthålla skenet av att allt är bra, allt är normalt. ”Vilken fest!” Ingenting har väl var varit längre från en fest än denna stund. Våra artiga leenden, våra artiga försök att dölja vår förtvivlan, vår besvikelse...

Och inte en enda gång sa vi som det faktiskt var. Att pappa var döende. Han visste förstås. Men ville inte prata om det. Min pappa upp i dagen.

Samtidigt som jag besökte pappa på sjukhuset hade jag också en mailväxling med Stockholms sjukhem. Först låg pappa på Radiumhemmet/Karolinska sjukhuset. Sedan blev han förflyttad till Stockholms sjukhem på Fridhemsplan och sedan till sist till något som kallas för HSB-Care vid Hornstull. Bäst tyckte pappa om Radiumhemmet. Det var ett riktigt sjukhus. ”Där var vi ett team som jobbade mot samma mål”, sa pappa. Stockholms sjukhem var en plats som han accepterade. Det fungerade, men efter en kort tid ville dom att han skulle flyttas igen till ett korttidsboende. Det ordnas ett möte med en biståndshandläggare. Pappa är mycket skeptisk mot mötet. Som gammal chefsbyråkrat anar han skendemokrati. Han har helt rätt. Det visar sig vara en riktig teaterföreställning och sedan fattas det ett beslut utan att någon av oss anhöriga är delaktiga. Han ska flyttas till ett korttidsboende på Hornstull. När jag kollar upp det på Google visar det sig att det redan är prickat två gånger för vanvård. Ett av dessa nya privata vårdhem som handhar den nedmonterade äldrevården och som betalas av skattepengar. Jag protesterar på Stockholms sjukhem. En sköterska som heter Anna möter mig med en förvånansvärd aggression. Hon upprepar gång på gång att pappa inte är tillräckligt sjuk för att få ligga kvar på Stockholms sjukhem. ”Detta är ett sjukhus” upprepar hon och ser ut som om hon vill köra ut mig. En halv dag innan får pappa reda på att han ska flytta. Han blir fullständigt förkrossad och känner sig förödmjukad och kränkt. Det nya stället är en levande mardröm. Rummet är ostädat. Det ligger en kanyl på fönsterbrädet. Men värst av allt är förstås att det inte finns någon vård. Jag citerar ur min egen brevväxling. När jag skriver detta brev har pappa fyra dagar kvar att leva. Brevet är riktat till ansvarig läkare Mats Linderholm på Stockholms sjukhem: ”Jag ska vara helt uppriktig. Just nu känns det som om pappa sitter i ett fängelse. Han får inte lämna Hornstull. Det finns inget sätt för honom att komma därifrån. Hans vilja duger inte, hans anhörigas vilja räknas inte heller. Och det faktum att ”vården” är trubbig och inte anpassad efter hans speciella läge spelar inte heller någon roll. Det som spelar någon roll är vad Björn Lager tycker. Han är numera Gud över min pappas liv. Eller – han har tagit på sig den rollen. Han träffar honom ett par gånger i veckan och bestämmer sedan vad han tycker är rätt. Jag har varit där varje dag, flera timmar. Jag tror att jag har en ganska bra bild av hur det fungerar på Hornstull. Givetvis finns det sympatiska och välvilliga personer. Det är inte det. Men det är inte en plats skapad för en person i livets slutskede. Jag förstår faktiskt inte vad pappa gör där. Och varför herr Lager vägrar släppa honom. Det är som en levande mardröm. Jag är där, pappa har sådan oro i kroppen, plockar och plockar oupphörligt med kudden och filten. Han har ofta svår ångest. Ingen kommer på tanken att ge honom något lugnande. När vi frågar personalen om hans ångest säger dom att han ska säga till om han vill ha någon medicin. Men det ska ju vara så att någon ser vad han behöver, någon som är kunnig. Inte kan han själv veta vilken medicin han kan behöva! Han fick lite dropp och mådde bättre, blev lite klarare i huvudet. Herr Lager kallade det för ”Anhörigdropp” och tyckte det var helt onödigt. Pappa är rädd för doktor Lager. Rädd också för att han och familjen har visat att vi vill att han ska vara någon annanstans – att han ska straffas för det. Jag antar att det måste finnas en mer nyanserad vård i livets slutskede. Där man ser den specifika personen och hans/hennes anhöriga och försöker skapa någon kvalitet i dessa sista dagar. För det är där vi är nu. Jag tycker detta är grymt och omänskligt. Och jag har ingen som helst möjlighet att påverka herr Lager. Han viftar bort mina argument. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att min pappa under den sista tiden av sitt liv ska sitta inspärrad på ett ställe där han inte vill vara, aldrig velat vara. Mats, du måste hjälpa mig. Det känns bittert att min älskade pappa ska kränkas och förnedras på detta sätt. Han förtjänar det inte. Ingen förtjänar det. Med hopp om ett snabbt agerande. Det är bråttom. Du skriver att du inte lyckats nå sköterskan... det är så det är. Dom svarar aldrig på Hornstulls korttidsboende.” Två dagar innan pappa dog fick vi besked om att han kunde återföras till Stockholms sjukhem. Men då hade han redan gått in i den slutgiltiga koman. Jag skrev ett sista brev sex dagar efter att pappa dött: ”Ingemar Petri dog 15/10, förra torsdagen. På Hornstulls korttidsboende. Drygt 2 veckor innan skrevs han ut från Stockholms sjukhem. Han var inte tillräckligt sjuk för att stanna. Allt det här känner ni till. Hur pappa kände sig kränkt och lurad. Hur han försökte stanna kvar. Hur knäckt, sårad och ledsen han blev när ni tvingade bort honom. Mot honom och hans anhörigas vilja. Men sjuk var han. Och värre blev det. Snabbt. Nog bröt ni ned hans motståndskraft och vilja ordentligt. Redan andra dagen på korttidsboendet tvingades han vänta i 4 timmar på en sköterska. Som gav honom en Alvedon. En svårt sjuk cancerpatient i livets slutskede. En Alvedon? Sedan åkte han till SÖS-akuten. Redan andra dagen. För smärtor. Efter att ha väntat ytterligare timmar på en läkare denna gång. Jag ringde till SÖS. En sköterska där sa att han visade spår av vanskötsel. Vanskötsel? Efter 2 dagar? Sedan följde en lång och tröstlös kamp där jag försökte få tillbaka min pappa i vårdapparaten. Försökte återfå en gnutta värdighet till hans sista dagar. Jag skrev mail till er. På korttidsboendet sa dom hela tiden: ”Detta är inget sjukhus!” Som att jag hela tiden begärde det omöjliga. MEN om han inte kunde få vård där. Varför skickade ni honom dit? Vad är det för ett cyniskt spel med en människa? Jag hade hoppats att min pappa skulle få ett värdigt slut. Att det fanns nyanser i smärtlindringen. Kompetenta människor att tala med om alla rörelser som händer i livets slutfas. En balans mellan smärtan och vakenheten. Information om vad som händer. En plats för oss anhöriga. Närvarande personal. Kompetent personal. Utbildad vårdpersonal. Och det finns förstås sådana möjligheter. Men icke... Istället bröt ni ned honom och skickade honom till vanvård och förnedring. Ni är förstås inte skyldiga. Det finns aldrig någon som är skyldig. Nu är det för sent, alldeles för sent. Men jag håller er ansvariga för att ha lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet.”