Känslan av frihet när jag såg ut genom tågfönstret som liten. Hur jag hoppade, seglade, studsade fram genom landskapet. I mina tankar flöt jag fram över vägen, korsade himlen, seglade över trädtopparna. Eller ibland så sprang jag på banvallen, alltid i samma hastighet som tåget. Det var samma obändiga kraft, samma energi som i den där Levis-reklamen med en ung man som springer genom väggar. Jag har alltid tyckt om just den där filmen för att den gestaltar den där känslan av osårbar kraft som jag hade på den tiden.

Det börjar hagla. Bussen åker fram i ett snövitt dis. ”Hårda bud i Mellerud” brukade min farfar säga. Jag visste inte riktigt vad det betydde. Vi reste aldrig dit trots att det bara var några mil som skiljde. Jag har svårt att se dessa ”hårda bud” nu när bussen svänger in på en parkeringsplats utanför Café Mellis.

Min faster, Molly, hämtar mig. Vi åker djupare in i hagelstormen. Nu är det plötsligt vinter. Ett istäcke bäddar in landskapet. En frusen sjö med en ensam trana. Vi passerar Bäckefors. Molly berättar att jag föddes där på sjukhuset. Det är egendomligt att jag aldrig känt till det. Jag trodde jag var född i Ärtemark. Men det är tydligen bara namnet på församlingen.

Här på Bäckefors lasarett dog också min farfar. Levercancer. Denna väldiga man tynade bort på några månader. Framför allt minns jag skräcken. Hur farfar grät och grät. Han var så rädd. Min pappa och jag är utanför sjukhuset. En grusgång. Solsken. Sjukhusets mörkt gula färg. Farfar har just dött. Pappa säger att det känns overkligt. Han använder inte dom orden. Men det är ungefär det han försöker säga mig. Kanske använde han ”underligt”, ”svårt”, ”konstigt”... Jag minns inte längre.

Molly och jag åker vidare in i hagelstormen, passerar kyrkan och familjegraven. Så kommer vi fram till huset. Allt är sig likt och allt är annorlunda, drömlikt och främmande. Allt är förhöjt och skimrande eftersom jag vet att allt detta snart ska försvinna. Molly orkar inte bo kvar i det stora huset och ska sälja.

Huset byggdes 1956, samma år som jag föddes. Huset och jag är lika gamla. Jag går ned i källaren efter en flaska vin. Husets ålder och den råkalla källarlukten flätas samman med slitaget på min egen kropp.

Snön faller över huset, faller över träden, gräsmattan, skolan på andra sidan vägen. Jag blundar och ser hur snön faller genom mörkret, ned över huset, fyller mitt medvetande med virvlande snö.

Jag vaknar av att rummet är kallt. Jag tittar ut. En blek sol lyser. Samhället därnere är inbäddat av snö.

Jag försöker somna om. Jag är fortfarande huset. Med alla minnen, sprickor, mörka källarhål och dystra garderober fyllda med gamla brev och fotografier av ansikten ingen längre minns.

Jag ville verkligen åka till Dals-Ed en sista gång med pappa. Men han orkade inte, ville inte, eller hur det nu var.