Mer M:

Mina. Kvinnan som arbetade på The Virgilian Society i Cumae heter Antemina, men kallas för Mina, samma namn som min farmor. Så är det numera. På alla resor och i vardagen lystrar jag varje gång jag stöter på ett namn eller ett ord som börjar på M.

Mergellina. Vergilius grav ligger i Mergellina, på väg till Cumae.

Mulberry. Träffade Carl-Johan Malmberg. Han hade på sig en stickad grafitgrå tröja från Mulberry. Jag hade en likadan som jag köpte i slutet av 80-talet. Jag minns att Cilla bar den en morgon när vi precis blivit tillsammans. Hon såg glad och stolt ut. Vi fikade på Lindqvists på Odengatan.

Malmberg. Långt senare sitter jag med Carl-Johan på Vetekatten. Han berättar om sin nya bok. Han har äntligen hittat en titel och det är M. Jag blir förstås helt chockad och inser att jag aldrig kommer att kunna kalla min bok för M. Jag berättar att jag hållit på med min M-samling i flera år. Han säger att han är ledsen, men boken ligger redan på tryckeriet.

Minne. När man är tillsammans delar man fortfarande en framtid, en känsla av framtid. Då är också det förflutna något öppet och levande. När man sedan skiljs åt blir det förflutna ett minne. Något slutet och stängt.

Madeleine. Huvudpersonen i ”Vertigo”, en av mina absoluta favoritfilmer. Också en Proust-kaka.

Miyagi. Genjuros hustru i filmen ”Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet”. Regisserad av Kenji Mizoguchi.

”Vertigo” och ”Sagor…” är två av mina favoritfilmer. Båda handlar om kvinnor som dör och återuppstår. Är det det som gör att jag älskar dessa filmer? Att döda kvinnor återuppstår? Men det är skillnad. Madeleine är en uppdiktad gestalt medan Miyagi är en verklig person. I alla fall en verklig gestalt i fiktionen.

Det är också en av dom ingredienser som gör att jag dras till James Ellroy. Slutet av ”Den svarta dahlian”: ”När vi närmade oss Boston svaldes planet av moln. Jag kände mig tung av rädsla, som om återförenandet och faderskapet hade förvandlat mig till en sten som var på väg rakt ned till botten. Jag sträckte mig efter Betty: det var en önskan, nästan en bön. Molnen skingrades och planet gick ned för landning, en stor skimrande stad låg i skymningen nedanför. Jag bad Betty om att hon skulle låta mig komma fram i trygghet som lön för min kärlek.”

Jag går igenom uppslagsböcker efter nya M-ord och googlar på nätet. Översköljs med meningslösa ord. Eller kanske snarare ord som inte berör mig så starkt. Förr har ord-fynden haft karaktären av en oväntad gåva. Visst har jag rest förbi dom Masuriska sjöarna, men frågan är om mitt förhållande till platsen är tillräckligt starkt för att ingå i samlingen. Det som började som ett personligt samlande har nu övergått till en mer mekanisk rörelse. Plötsligt får jag en känsla av att vara metodens fånge.