Jag har aldrig sovit så mycket i mitt liv som efter pappas död. Sover och drömmer. Dag efter dag. Ibland tänker jag att det är mitt sätt att försöka vara nära pappa. Jag drömmer mycket, men aldrig om pappa.

Jag har länge haft en strategi att sova en stund innan jag börjar skriva. Det kan vara riktig sömn eller en halvdvala. För att skapa en sluss in till skrivandet. För att kunna lämna den andra världen och skapa maximal koncentration. Helst har jag en säng eller soffa i direkt anslutning till skrivplatsen. Och jag börjar alltid mitt arbete med att lägga mig ned och sluta ögonen.

Oftast går jag upp efter en halvtimme och börjar skriva. Många gånger är det någon mening som tvingar mig att stiga upp.

I halvdvalan sjunker jag ned i mina egna tankar. Som om jag befann mig under vattenytan sjunker jag ned mot mörkret. Ljuset bleknar bort och orden kommer svävande, närmast flytande. Nästan som om dom hade kropp och vilja. Dom försvinner och återkommer, antar nya skepnader, är energiska eller undanglidande. Sedan blir jag så fascinerad att jag måste sträcka ut handen och vidröra dom. Efter ett tag vill jag fånga dom, prova och använda dom, och då är det dags för mig att stiga upp och börja skriva.

Men senaste tiden ligger jag bara kvar i flera timmar, eller lämnar lägenheten för en promenad. Det här är ingen vanlig sömn.

Jag letar efter textbitar. Alltmedan jag skriver den här texten så letar jag efter material i lådor, kuvert, hittar lappar, kalendrar, dagböcker, brev. Idag hittade jag den här meningen från en 5 år gammal anteckning: ”Gonatt Kristian Petri!” Det var en replik från min yngsta son Willy. Ibland somnade han i min säng och brukade då natta alla dom böcker och vhs-kassetter som låg i hans närhet – som vore det hans gosedjur. Willy hade också flyttat mina böcker för att kunna se dom bättre från sängen. Innan han somnade hörde jag: ”Gonatt Hebriana! Gonatt Fascisten! Gonatt Peeping Tom! Gonatt En djävulsk fälla! Gonatt Ont blod! Gonatt M! Gonatt Skräckens labyrinter! Gonatt Willy Kyrklund! Gonatt Kleist! Gonatt Kristian Petri!”

Jag har sparat så mycket. Precis som pappa. Min lägenhet är överfull med bitar från hela världen. Jag har rest mycket och samlat bilder, texter, visitkort, repliker, tankar, allt möjligt... Lägenheten är fylld av pusselbitar. Tillräckligt för en livstid. Jag behöver inte resa längre. Jag kan sitta här och foga samman.

Jag ägnar mycket tid åt att söka återskapa. Det kan vara händelser, repliker, ting, relationer… Att på olika sätt söka återskapa det som försvunnit. För några dagar sedan stod jag i ett antikvariat nära Odenplan och bläddrade i böcker under rubriken ”Bokväsen”. Min blick föll ned på ett stycke som jag läste med stort välbehag. Det handlade om njutningen att läsa äldre böcker. Att vara medveten om alla som läst boken innan. Och sedan följde ett stycke som jag inte längre kan återkalla. Något om dessa blickar som vandrat över bokens sidor, blickar som numera slocknat. Men det var skrivet på ett sätt som om dessa döda läsare fortfarande var i livet. Det var formulerat med en oerhörd stringens och gav läsaren en känsla av svindel. Hur dessa döda ögon fortsatte att stirra ned på boksidorna. Jag köpte aldrig den där boken utan ställde tillbaka den med tanken: ”Jag återkommer i morgon”. Varför vet jag inte. Ett slags tvångstanke som ofta uppstår när jag blir riktigt upphetsad. Som om jag behöver gå iväg en stund och kyla av mig. Jag kunde inte sluta tänka på den där meningen och alla döda läsare virvlade runt i mina fantasier under en lång sömnlös natt. Så jag återvände nästa dag. Det var inte en stor avdelning och mannen i antikvariatet försäkrade mig att han inte sålt något exemplar sedan gårdagen. Jag stod och letade i 2 timmar, men hittade aldrig citatet igen. Desperat köpte jag så ett tiotal böcker och fortsatte leta hemma. Jag fann – ingenting. Jag återvände och köpte ännu mer. Det kostade mig tusentals kronor. Utan framgång.

Jag skulle skriva ”Det fanns berättelser…” men istället skrev jag: ”Det fanns ledtrådar…”