Jag sparade en del papper, kvitton, dokument och kollegieblock när jag rensade pappas lägenhet. Jag lade allting i en vit låda. Nu har det gått en tid, nästan ett år. Jag öppnar lådan och börjar bläddra i en anteckningsbok: ”Kristian kommer hem den 15 oktober...” Med tre punkter. Så egendomligt. Vet inte vilket år det är skrivet. Men 15 oktober blev pappas dödsdag. Letar efter personliga budskap, en tanke, en känsla. Hittar detta: ”Min närmaste bakgrund: Birgit hjärnblödning 5 och ett halvt år. Sedan: Extrem trötthet. Besöker Birgit varje dag. Orkar inte regelbundet prom. regelbundet.” Eller detta: ”Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar.” Pappa har ritat blommor runt detta. Blodprover, protokoll över vattenkastningar, medicinsk röntgen, Onkologiska kliniken, prenumeration på Dalslänningen, mängder med telefonnummer, inköpslistor och så plötsligt skrivet i versaler ”BESSERWISSER”. Tre gånger detta ord. Vet inte vem eller vad det gäller. Ofta har han skrivit en textförlaga när han ska beställa en taxibil som avslutas: ”...och mitt namn är Petri”. Varför skrev han denna text varje gång han beställde: ”Och mitt namn är Petri”? Och sedan tejpade upp kvittot. Nya anteckningar. Mitt namn dyker upp ibland. Min syster Anna ofta. Vilken räcka av ensamma, sorgsna dagar ligger inte bakom följande lilla rad: ”Trött som vanligt”. Han har suttit precis som jag och klottrat i ett kollegieblock. Jag hoppades hitta något jag vet inte vad, något speciellt, kanske riktat till oss... Mer och mer om medicin och sjukdomar i stora versaler: ”DIABETES”, ”INSULIN”, ”FRAGMIN” blandat med mitt och Annas telefonnummer, sida upp och sida ned. ”Far Alf dog i cancer i bukspottskörteln/lever år 1972 (70 år). Mor Mina dog i lymfcancer (lymfan) år 1996 (92 år). Pensionär sedan år 1994.” ”MANA” står det plötsligt på en sida. Vad är det? En mystisk lapp: ”Alla i pers.styrkan får sig en törn med jämna mellanrum.” Ett diplom för en första placering i ”Ungdomens orienteringsuppbåd.” Det var 19/10, 1946 och pappa var 12 år. Eds skidklubb organiserade och diplomet är vackert inramat. En bild av en ung pojke som springer i en glänta. Där är han min pappa, tolv år gammal och han springer och springer. Solen flimrar till genom ett grenverk. Det är lite kyligt ute, men han är varm och har bra spänst i stegen. Han springer där fortfarande. Och jag kommer aldrig att hinna ikapp honom. Jag återfinner ett antal almanackor. Den äldsta är från 1959. Den inleds med ett citat på latin: ”Nec spe, Nec metu”. Utan hopp, utan fruktan. Varför skrev han så? Var det en ung mans pose? En sann känsla. Mamma läste latin. Kan citatet komma från henne? Detta var också Caravaggios valspråk. Jag tänker på hans självporträtt som Goliat. Att måla sig själv som halshuggen. Men varför pappa nu än skrev detta så passar mig orden bra nu när jag dyker ned i hans almanackor. Då bodde vi på Studentstaden i Uppsala och hade telefonnummer 20945. Jag var 3 år gammal. Den 27 december åkte vi till Ed. Nyårsfton firades på Turisthotellet i Ed. Jag bläddrar vidare. 15 januari: ”Millan börjar latinkursen”. Millan var mammas smeknamn. 17 januari: ”Inflyttning i Studentstaden. Flyttbilen till Ingemarsg. 18, kl. 8”. Den 30 januari står det att farfar var på besök. Och dagen efter åker han tillbaka till Uttran. Måste alltså vara min morfarsfar. Han hade ett hus vid sjön Uttran söder om Stockholm. Jag har ett vykort kvar som min mamma skrev till sin svärfar. Det är ett svartvitt vykort med texten: ”Parti av sjön Uttran” och där mamma ritat en pil ned mot ett hus vid vattnet som ligger halvt bakom några stora träd. Mamma skriver också på kortet: ”Uttran 21/8-58. Hejsan! Ja här syns lite av farfars kåk, se pilen. Vi har haft rätt bra väder och det är skönt för Ingemar att slippa stan litegrann. I morgon fredag, åker vi hem. Mamma åker till stan idag för att hälsa på släktingar. Urban (min morbror) och Ingemar fiskar och har fått upp ett par abborrar. Alla här hälsar. När kommer Molly? Hälsa allihop! Millan”. Det finns något idylliskt i dessa rader skrivna för längesedan. Jag har själv några vaga minnen från Uttran, en järnvägsstation, bredvid mig står en vänlig äldre man som måste varit min morfarsfar. Och ett hus med ett paradisiskt läge vid vattnet. Det fanns något gammalt lantligt ryskt över det. Som av en händelse får jag Bengt af Klintbergs nya bok: ”Kring Uttran”. Jag letar efter några spår av min släkt: ”En tredje person som var med och formade det nya villasamhället var Jonas Hilding, stadsgeograf och byråchef vid Rikets allmänna kartverk. Han fick i uppdrag av Engwall att rita upp tomterna, vilket han gjorde med stor precision och säker känsla för samspelet mellan bebyggelse och natur. På en av tomterna uppfördes hans egen villa i charmfull jugendbarock. Namnet på vägen där huset ligger är, föga förvånande, Hildings väg. Det har berättats att byggvirket fraktades till platsen med ånglok, vilket var möjligt därför att Jonas Hilding kände lokföraren och brukade göra honom sällskap i förarhytten. När han åkte ut till Uttran från sitt arbete på kartverket brukade han be föraren att stanna så han kunde hoppa av. Man får förmoda att lokföraren stannade lite längre än vanligt när virket lossades. Det var innan Uttran fick en egen järnvägsstation som byggdes 1908 just på den plats där Jonas Hilding brukade hoppa av tåget.” Jag fortsätter i almanackan. Påskdagen 1959: ”Molly, Millan och jag på ’Det sjunde inseglet’.” Det är mycket bio, konditoribesök, föreläsningar, födelsedagar, släktingar på besök, resor till Ed. Nästa almanacka är från 1961. 7/1: ”Millan, Kristian och jag beser filmen ’Vi barn i Bullerbyn’ (O. Hellbom)”. Tidigare den dagen har jag försökt åka skidor. Dagen efter är en söndag och då läser pappa Neue Zürcher Zeitung och International Herald Tribune. Låter som en bra söndag. Samtidigt gick Millan på bio med svärmor. 11/1: ”Kristian på särdeles dåligt humör på hemväg från Börjeg.” Detta dåliga humör var ungefär vid 12-tiden. Denna almanacka är större och timindelad. På kvällen har han lite roligare och ser Hasse Ekmans ”På en bänk i en park”. Den får följande omdöme: ”Mycket bra (Kul och suggestivt utan prägel av... (något oläsligt)... realism.” Julgranen slängdes ut 12/1 och på kvällen var det hemmakväll med Radioteaterns version av Orwells ”Djurfarmen”. På söndag 15/1 gör vi en utflykt till Gamla Uppsala och sedan äter vi middag på Studentstaden 7. Där är den. Min barndoms adress. På kvällen läser pappa ut Eyvind Johnsons ”Hans nådes tid”. På måndagen 16/1 vid 13.00-tiden: ”Ed telefoneras”. Och något senare på dagen vid 15.00-tiden har pappa läst ut Thomas Manns ”Döden i Venedig”. Ett frenetiskt lästempo. Börjar sedan på Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”. Inser vilken guldgruva detta är. Vilken tidskapsel. En kontakt med pappa för 50 år sedan. Sida upp och sida ned med anteckningar om böcker, filmer, utflykter, födelsedagar, hyror, resor, hockeymatcher på TV, fikastunder, teaterbesök, tandläkare... Ibland små recensioner som 6/2: ”Ser filmen ’Det vattnas i munnen’ Jean-Luc Godard. En död Kafka i fransk vågdal. Utnyttjat foto.” Onsdagen 2/2 vid 11-tiden: ”Kristian kastar ned ridstövlar i sopnedkastet.” Senare på dagen: ”Läser varia. BLM, Ord & Bild, Tiden, Kirkegaard.” Mycket bio. Tisdagen 14/2 ser pappa både Eisensteins ”Alexander Nevskij” och Resnais ”Natt och dimma”. Samma kväll. Jag blir lite imponerad. Så här 50 år senare. Men det kanske är meningen också. Det är en ung man som skrivit detta. Böcker och filmer som en räcka erövringar. Åren går, nya almanackor, mindre filmer och böcker, mer sammanträden, slarvigare stil, inga personliga anteckningar, inget fika, inga födelsedagar... Många år har försvunnit. Hela 70- och 80-talet är borta. Utom ett år: 1971. Då bor vi på Karlfeldtsgatan 15 i Uppsala. Vårt telefonnummer var 018/120945. Pappa hade börjat arbeta på TRU (Television och radio i utbildningen). Arbetslivet är fyllt av förkortningar: UKÄ, UKAS, TRU, UR, VUM, UKV, SAMSUS, SR... Från 2000-talet finns det flera almanackor. Dom sista åren återkommer födelsedagar och fikastunder, nu uppblandat med läkarbesök och begravningar. Två ord dominerar alla dagar: ”Till Birgit”.