Bo Carpelan är död. ”Anders i stan”. Minns att pappa läste ”Anders i stan” för mig. Hans röst är som ett moln runt boken. Boken är inbäddad i minnet av hans röst. Jag ser omslaget framför mig. En pojke som tittar ut från en port. Det snöar ute. Den pojken är jag. Jag beställer boken från antikvariat.net. Jag måste läsa om den. Se om pappas röst finns bevarad någonstans där inne i boken.

Jag läser andras böcker om döden. Att förlora en make/maka, en mamma, pappa... Joan Didion, Simone de Beauvoir, Nils Claesson... Det är en egen genre. Läser Didion strax efter pappas död. Kanske är tidpunkten fel, men det blir för mycket litteratur för mig. Hennes stil står i vägen. Tycker bättre om Nisses bok, kantig, bråkig, på tvärs med pappa och uppdraget. En arg bok. På ett bra sätt.

Jag och Willy ser ”Det sjunde inseglet”. Pappa tyckte verkligen om den filmen. Och ville så gärna att Willy och Samuel skulle se den. Nu såg vi den och jag blev verkligen träffad av all den dödsångest som strömmar genom verket. Men jag blev nog mer berörd än Willy. Kanske för att den dödsångesten delvis är min egen.

Döden samlar tänkte jag. Döden är en samlare. Jag sitter och skriver en berättelse om en person som tränger in i en författares lägenhet. Personen är en bitter, missunnsam författare som snokar, stjäl och kopierar. Nu när jag sett filmen slår det mig att den personen kanske är döden som studerar sitt offer en stund innan han fångar sitt byte. Till saken hör också att lägenheten är min.

Nu fick jag ”Anders i stan” på posten. Och där står Anders på omslaget med röd halsduk och pälsmössa. Och snön yr i luften. Jag blir så oerhört glad av att se boken. Och önskar så att pappa kunde dela denna glädje med mig. Jag ska läsa den för oss båda. För dom vi en gång var. För det var verkligen en bok vi upplevde tillsammans. Pappa var så nöjd över att ha hittat boken. Och hälften av upplevelsen var att se hans glädje. En glädje över boken förstås, men också över att vi nu delade denna stund. Jag tittar på dessa ord som pappa läste. Jag vet att han älskade att läsa dom. Dom lyser framför mig. Redan när jag läser inledningen träder pappas röst fram ur det förflutna: ”Tittade man uppifrån översta våningen ned på Anders där han stod på gården såg han ut som ett blåbär med ett litet lingon överst. Han hade en blå vindtygsjacka och blå stickad mössa med en röd boll och han stod så stilla att han knappast andades.” Just där tänkte jag mig att pappa gjorde en kort paus och tittade förväntansfullt på mig. Nu skulle vi gå in i det här äventyret tillsammans. Jag ser att boken kom ut 1962. Då var jag sex år. Det är ingen djärv gissning att det var min ålder när pappa läste. Kanske hade vi redan läst den förra boken ”Anders på ön”? Jag bläddrar mig fram i boken, minns bitar, en enstaka formulering... Anders får plötsligt för sig att åka till Borneo. Så berättar plötsligt pappan en fantastisk historia från Borneo där han reser på en stor trollslända tillsammans med en prinsessa. Anders frågar sin pappa när han var där: ” – När jag var en liten pojke som du, sa pappa. Och det hände när jag sov. – Hur kunde du då se alltsammans? frågade Anders. – Drömmer du aldrig? frågade mamma. – Inte på Borneo, sa Anders. För där har jag aldrig varit. – Vänta tills du kommer dit, sa pappa. Där är skogen så tät att solen knappt syns.” Och jag kom verkligen till Borneo. Och skogen var precis så tät. Men då hade jag glömt Anders och hans fantasier. Undrar om pappa någon gång tänkte att det var märkligt att jag reste dit av alla ställen. Bara en kort stund, stannade upp och tänkte: precis som i boken.

”Det skymde. Det var skönt att hålla pappas hand. – Kan du bli osynlig pappa? frågade Anders. – Det är väldigt svårt, sa pappa. Bäst man är osynlig syns man igen.” Jag fortsätter att läsa, men tröttnar allt eftersom. Jag minns inte dessa partier och vet inte om vi någonsin läste klart boken.

Kan du bli osynlig pappa?