Varje dag tar jag med ett nytt föremål till pappa. Ofta är det något från barndomshemmet i Dals-Ed. Ett diplom, ett foto eller en ungdomsbok. Något som startar hans tankar om barndomen. Helst vill han tala om Rävmarken. Det stora röda huset där hans pappa var lärare. Minnen av Rävmarken med hans mamma Mina och hans syster Molly. När Molly kommer på besök försvinner dom tillsammans till Rävmarken. Återuppfinner landskapet, besöker huset, badar i Stora Le, leker i trädgården och vandrar i skogarna.

Rävmarken var pappas paradis. Alltid när vi besökte Dals-Ed tillsammans åkte vi ut till Rävmarken. Aldrig såg pappa så nöjd ut som då. Stegen var lättare, ansiktet befriat. Rävmarken är nu som Nangijala. Det är Körsbärsdalen. Han talade lyriskt om några buskar som var det vackraste som fanns på hela jorden. ”För mig i alla fall”, lade han till med ett leende.

När jag var liten och besökte Dals-Ed fanns en stor oljemålning av huset i Rävmarken. Den hängde i trappan till övervåningen. Ett landskap i snö, en liten stenbro över en å. Bakom några snötäckta tallar skymtar ett stort rött hus. Huset var också skolan i Rävmarken. Farfar var lärare och familjen bodde på övervåningen.

Egendomligt att vakna upp en morgon som denna. Utan att känna lust till någonting. Jag vill ingenting. Jag längtar inte till någonting. Är det så pappa känner ibland. Eller ofta. Eller alltmer. Överför jag alla hans känslor till mig. Jag har blivit passivt rädd för att dö, alltmer katatonisk och inbunden.

Han drar upp skjortan eller tröjan hela tiden. Blottar magen som är full av stora blåmärken och tunna blodådror. Medusas huvud är namnet på pappas blodådror. Medusas tunna blå ormar ringlar runt min pappas mage. Han klappar ofta magen. Som om hans snälla klappar skulle kunna göra någon skillnad. Beveka monstret som tagit hans kropp i besittning.

Kudden är hans fiende. Varje besök håller han på och försöker få till kudden. Hitta en bra position. Det går aldrig. Kudden vinner alltid. Han blir aldrig riktigt nöjd: ”Jag vill göra något. Men jag orkar inte mer.”

När Samuel förstod att hans mamma, Cilla, och jag skulle dö nångång i framtiden var han otröstlig. Han var tre år och grät hela natten. Jag minns smärtan av detta obevekliga. Insikten kommer. Sedan förlägger man stora delar av sitt vakna liv i ”studion”. Det har jag gjort. På alla sätt.

”Studion” är en av pappas uppfinningar för att orka med livet. ”Studion” skapades för några år sedan efter en hjärtoperation. Pappa var förvirrad nästan en månad efter operationen. En gång kom jag in i hans rum och såg att han var på ett strålande humör. Skämtade med sköterskorna. När dom gick ut lutade sig pappa fram mot mig och sade i förtrolig ton: ”Dom är inte särskilt bra. Speciellt hon den blonda är inte trovärdig.” Det visade sig att pappa var helt övertygad om att sjukhuset var en filmstudio och hela vårdpersonalen bestod av skådespelare. Undermåliga skådespelare. Så livet på sjukhuset kallades för ”studion”. Han kunde titta på medpatienter, läkare och andra, kritisera deras prestationer.

När jag pratade med pappa om fågeln som var i hans rum när Samuel och jag var där sade han: ”Men det var väl i studion?”