Gick och såg premiären av ”Upp” med Willy, min yngsta son. Han är femton år gammal. Den gamle mannen bär sitt hus med ballonger. Det var förstås pappa jag såg där. Den spruckna jorden är som pappas ben, ökenlika, förtorkade, urstarka mitt i all skröplighet och ålder. Jag grät genom hela filmen. Och tårarna rann ned under min mörka 3D-glasögon.

Vi gör en utflykt på avdelningen. Pappa hälsar värdigt på alla biträden och patienter. Han ser ut som en kejsare, en Caesar i rullstol. Nu är han nog i ”studion”, i platsen där det overkliga tar vid. Han spelar sin roll som sjuklig cancerpatient. Han gör det magnifikt.

”Vilken fest!” säger pappa med ett uppriktigt leende. Och tittar ned på jordgubbsglassen som jag tagit med. Han har inte rört den. Han försöker hålla humöret uppe för min skull. Han vill verkligen att jag ska bli glad för hans skull. Det är hjärtskärande.

”Vilken oerhört kompakt dag. Idag och igår... Hela tiden.”

Jag läste ett brev från Cilla. Pappa lyssnade och ville tacka genom mig eftersom ”...han inte befinner sig i skrivarstatus”: ”Kolossalt fint. Tack snälla, gulliga, gulliga Cilla! Bara ditt brev gör att jag vill komma på fötter igen!” När det var sagt såg han plötsligt väldigt trött ut. Jag kände mig som kejsarens sekreterare. Sänkte pennan som för att invänta en ny kungörelse.

”Undrar hur många historier jag har inne i mig.” Outtalat – historier som aldrig kommer att berättas, historier som kommer att försvinna med mig.

Läste att Mark Twain någon gång sagt att alla hans tankar kunde fylla ett väldigt bibliotek. Det gäller inte bara Twain. Jag har också ett bibliotek inne i mig. Och pappa. Jag tänker mig hans bibliotek. Fortfarande är det möjligt att vandra därinne. Hämta ett minne, några ord... Sedan finns där hela avdelningar som fallit i glömska. Dystra, bortglömda salar med mängder av hemligheter.

Pappa såg trött ut. Uppgiven. Orkade inte förställa sig: ”Nu är du min pappa. Och jag är din son. Så egendomligt det har blivit.”

Pappa läxade upp personalen vid middagsdags: ”Hur många gånger ska jag behöva förklara att jag inte äter mat. Jag äter bara godisbitar och glass!” Som om detta att inte äta mat vore en självklarhet. Som hugget i en stentavla. ”Men om du vill kan jag låtsas?” Det ville inte sköterskan och lomade ut. Pappa hade först en trotsig min. Nästan triumfatorisk. Sedan sura miner som övergick i oro och ångest.

Han försökte ställa in sängen i en perfekt vinkel: ”Är det bra nu?” Ny vinkel: ”Är det bra nu?” Och så vidare tre gånger till. Jag svarade att jag inte vet vad som är en riktigt bra vinkel. Pappa såg mycket missnöjd ut. Han fortsatte att testa vinklar. Till slut sa jag: ”Det där är bra.” Han såg misstänksam ut: ”Det tycker du inte alls. Du bara säger det!”

”Det är inte lätt att vara så här sjuk. Det är inte lätt att ha det svårt. Men hur svårt är det att ha det lätt?”