Jag skriver ned lösryckta fragment. Alldeles för uppriven att kunna fånga ett större skeende. Han är allt för nära. Det blir bara bitar av texter. Snapshots. Kanske kan jag få ett sammanhang någon annan gång?

Till slut kom vi ut på en promenad i den ljusgula korridoren. Men redan efter ett par steg är utflykten en besvikelse och han vill tillbaka till rummet. Vi skiljs inte så hjärtligt som vi brukar. Jag kom ut på gatan och kände mig en smula befriad. Vilket jag snabbt fick dåligt samvete för.

Rummen påminner om hotellrum? Är pappas sista rum på ett slags hotell? Scenografin i studion: som ett slags hotellrum.

Ibland när jag skriver avslutar jag med en sentimental piruett. Något som andas frånvaro. Jag tycker inte om det draget. Något som förvandlar en uppriktig känsla eller erfarenhet till stil. Men jag behöver distansen.

Mycket för pappa handlar om ”system”. Smärtan i underlivet är ett system, sjukhusbyråkratin ett annat. System kan samverka och ibland hota varandra.

”Snälla, snälla, snälla...” Pappa ropar ut som om han befann sig djupt inne i en mardröm. Han försöker säga något. Men jag hör inte vad det är. Han gnyr, mumlar, stönar något från sin ohyggliga dröm. Han ordnar kudden, plockar, skruvar på sig. Nu hör jag vad han säger: ”Jag har så ont. Jag har så ont.” Han upprepar det gång på gång. Fäktar med armarna.

Det var pappas röst. Och ändå som om någon annan talade djupt inne i honom. Rösten från Fallet Herr Valdemar.

Jag var så rädd att svimma. Gick in på toaletten och tog lugnande. Samma medel som pappa. Så möts vi på samma drogade nivå.

Det var en fin morgon. Solsken. En frisk molnfri dag. Samuel och jag ska gå till pappa. Ett meddelande på min telefonsvarare från korttidsboendet att pappa blivit mycket sämre. När vi kom dit var pappa helt annorlunda. Vidöppen mun, läpparna spänner kring tänderna. Ögonen är uppspända. Blicken riktad rakt uppåt, men ser inget. Dom klara blå ögonen har blivit grå, grumliga. Persiennerna neddragna och rummet är i halvdunkel. Pappa bär en vit tenniströja och hans axlar och armar är så tunna. Det får honom att se ut som en pojke, en skrämd pojke. Det ser verkligen ut som om han ser något i rummet, något som inte är synligt för oss andra. Samuel och jag sätter oss på varsin sida och pratar med honom. Vi får ingen kontakt. Det finns i alla fall inga tecken på kontakt. Andningen är oerhört långsam och tung. Ibland gör munnen en grimas. Jag gick ut i korridoren så Samuel fick prata ostört med sin farfar. Sedan är jag ensam och pratar med pappa en stund, pratar och gråter. Pratar utan att veta om han hör mig, förstår mig. Men jag tänker att om det finns ett litet uns av medvetande kvar därinne så ska han veta att jag finns här bredvid.

Inser att jag skulle tagit vara på dom där sista dagarna mer. Dom där dagarna var ändliga. Dom fanns inte i övermått. Dom hade ett slut. Jag visste ju det. Men skyggade. Jag kunde ha suttit där längre. Och lyssnat, och lyssnat på hans livs alla historier. Men istället har jag själv åkt till akuten, fått dödsångest och varit allmänt livrädd. Jag tror du förlåter mig pappa. Nu måste jag bara förlåta mig själv också.