Jag vet inte till vem jag skriver. Kanske är det pappa jag skriver till? På andra sidan? Till mig? På andra sidan.

Jag sitter där och ringer till min faster Molly och min syster Anna när ett biträde vinkar åt mig i korridoren. När jag kom in i rummet hade han cirka 5 minuter kvar att leva. Andningen blev ännu mer långsam och oregelbunden. Händerna var kalla på grund av den dåliga cirkulationen. En oändligt lång paus. Nu är han död tänkte jag. Så ett andetag. Ny lång paus. Död? Djupt andetag. Ansiktet skälver till. Inget mer. ”Är det slut?” frågar jag sköterskan. Hon nickar och öppnar fönstret: ”Man ska göra så enligt gammal folktro” säger hon: ”Anden vill komma ut.” Sedan går jag ut medan några biträden klär upp honom i en fin blåvitrutig skjorta. Dom hänger en vit duk över nattduksbordet och tänder ett ljus. Jag städar rummet på hans lappar och småsaker. Stoppar allt i en papperskasse som det står ”Hemköp” på. Lyfter på duken för att kolla hans ”hemliga” gömma. Där brukade han förvara sina extra kakor eller mazariner. Det enda som fanns var ett svart bananskal.

Jag hittade en ask Läkerol och lade den bredvid hans vänsterhand. Tänkte: nu har pappa kämpat uppför den sista backen. Han förtjänar verkligen en tablett. Jag sa: ”Hej då pappa!”, rörde vid hans kind och gick ut med min kasse.

Hemma på Erikbergsgatan byggde jag upp ett litet altare med blommor och hans plastarmband som jag tagit med från sjukhuset. Hittade en fin bild på pappa när han står i sin grå kostym framför en enorm Buddhastaty någonstans på Sri Lanka, eller Ceylon som det hette när pappa var där. Slipsen är ordentligt knuten.

Tankarna rusar. Pappa på den tiden i sin Mad-men-coola-kostym, alltid med en cigg, alltid på väg in i en taxi. Pappa nu: i ett kylrum på Södersjukhuset.

När pappa var uppe och gick en av dom sista gångerna såg han sig i spegeln. Han visste att jag såg på honom. Han hälsade på sin spegelbild med en finurlig min. Som om han visste att detta var den sista föreställningen. The show must go on. Nu går vi ut i studion!

En annan bild. Sista dagen. Sista minuten. Det kom en strimma solljus i mellanrummet mellan fönstret och persiennen. Ljuset låg över pappas ena öga och kinden. Det såg precis ut som dom perforerade hålen i en filmremsa. Strimman flyttade sig långsamt ned över hans ansikte, ned mot munnen.

Pratade med ”Svetsaren” på telefon. Pappas sista läkare: ”Rektalcancer med metastaser. Det var Ingemars grej!” sa han utan några direkt förskönande omskrivningar.