Dagen efter pappas död. En grå dag. Inget ljus, ingen skugga. Bara ett grått dis som sveper in staden. Och en oväntat stark kyla som tränger in i märgen. Jag börjar med att sortera papperskassen. Min pappa kunde ju inte slänga något. Och själv spar jag också det mesta.

Först ett par nötta vinröda tofflor. Fula, nedslitna, nedtrampade. Men det var dom han hasade omkring i alla sina sista dagar. Jag spar dom. Han kanske behöver dom, tänker jag. Helt tokigt. Som om han skulle bli zombie. Tänker vidare att pappa just nu ligger i kylrummet på Sös. Att just den bilden dyker upp i huvudet hänger nog samman med John Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”. Jag ska regissera filmen och har läst ett antal manusversioner. Just kylrummen återkommer flitigt. Tänker också vidare hur det skulle vara om pappa vaknade. Det vore förstås fasansfullt. Ändå sitter jag här och skriver och skriver. Mitt sätt att söka få honom tillbaka. Att göra honom levande en gång till. På mina villkor.

Nästa föremål. En mobil som han fick i 70-årspresent, men aldrig lärde sig att använda riktigt. En klocka utan armband som fortfarande går. Armbandet var sönderslitet en dag. ”Vad har hänt pappa?” Kort svar: ”Det är en lång historia!” Tre par glasögon. Ett spelkort. Pappa spelade varje vecka och omsatte mycket pengar. Hoppades förändra sitt liv in i det sista. Jag spelade åt honom fram till två veckor före hans död. Ett antal spelkuponger. Mängder med trasiga kuvert. Skrynkliga trasiga kuvert med skrynkliga 20-lappar. Alltid 20-lappar. Pappa sa att han hade allt i 20-lappar: ”Jag har en skatt!” ”Var har du den?” ”Säger jag inte” sa han med ett illmarigt leende som snart blev sorgset. Förmodligen eftersom det inte fanns någon skatt. Bara dessa små skrynkliga 20-lappar. Men han älskade tanken på en sådan överraskning! Vad skulle han gjort med alla pengar om han vunnit. Överraska mig och min syster Anna? En sista storslagen överraskning.

Mer kuvert. DN-kortet 2008, frikort för sjukvård, högkostnadskort för sjukvård, Inplant Identification Card efter hjärtoperationen. Lappar med listor, uträkningar, saldo, uttag, Medical Alert Card, lånekort från Sundbybergs Stadsbibliotek, hans frus, Birgits, leg, VISA Gold, listor med alla viktiga telefonnummer, mer tomma kuvert, kassakvitton från Karolinska, lappar med oläsliga anteckningar nedklottrade på bitar av brev eller baksidan av något dokument, handlingsplaner, tv-tider för Lottodragningar, listor över mediciner, skulder, spelsystem, en lapp där det står ”Orkeslös”, sedan en gång till med darrande versaler: ”ORKESLÖS”, medicinpapper, fler listor, ett ATG-kort, spelkvitton, mycket pengar lades ut på Lotto och trav, SpikHarry, mitt eget visitkort, plastfickor från ”Allt i Spel”, gul plastficka: ”Rinkeby Tobak”.

Hans speciella stil som blev alltmer rörig och darrhänt. Men ibland pryds texten av en speciell blomma som pappa tyckte om att rita. En så kallad ”Specialgubbe”. En blomma med ett mänskligt ansikte.

Han höll sig undan större delen av mitt vuxna liv. Jag höll mig undan. Pappa reflekterade över det någon gång dom sista veckorna. Ganska osentimentalt: ”Så har det varit i vårt liv. Vi har haft så bråttom. Alltid skyndat från varandra.” Och så det där lilla leendet. Som betyder...? So it goes. Så ser livet ut... Och det är inget vi kan göra åt det.

Nu är det snart slut i den svarta tygväskan. Alla dessa papper är smuliga, skrynkliga, nästan på väg att multna. En näsduk som jag kastar i tvätten.

Vad är det som smärtar mest. Att vi förblev två främlingar för varandra? Att det är möjligt att gå så länge vid någons sida utan att riktigt komma nära.

”När jag bar dig på mina axlar” återkom pappa till flera gånger sista tiden. ”Vi tillbringade mycket tid med varandra i Studentstaden”. Vi kanske gjorde det. Det är kanske sant. Vi hade en kontakt som avbröts. Vi stod nära varandra. Sedan försvann han. Eller jag. Jag saknar honom därför att vi faktiskt hade haft en kontakt. Jag började prata om en skola där jag gick i första klass, men den mindes han inte. Mina minnen är inte hans. En gång frågade jag vilken tid på dygnet jag föddes. Om det var på morgonen, dagen, kvällen, natten? Han hade ingen aning. Jag minns att jag blev lite stött över detta. Jag tyckte att det var väl en händelse man borde minnas.

Större delen av tiden medan han levde har jag ändå umgåtts med en pappa som jag själv skapat. En pappa-inne-i-mig. Men den gestalten är mer som en skugga, eller en reflex. Nu finns inte min riktiga pappa mer. Nu återstår bara skuggan.

Jag tömmer ut det sista innehållet på köksbordet. Nycklar, kvitton, ett gammalt tuggummipaket: ”EXTRA Fruit Flavoured Sugarfree Gum”, sötningsmedel, läppcerat från Apoteket, gem, nålar, fickkalkylator av märket Casio, listor, listor, telefonnummer, samma telefonnummer om och om igen, lösa Läkeroltabletter, en gul och en svart kam... damm, grus, trådar... Sedan var det slut.