Två dagar efter pappas död. Lätt duggregn. Köper kvällstidningar i Gamla Stan. Påminner om pappas sista dagar. Varje dag köpte jag kvällstidningar. Tar tåget till Mörby Centrum för att träffa min syster Anna. Åker bron över till Stocksund. Ett landskap inbäddat i höstfärger. En klar vacker kyla. Därborta brukade pappa arbeta. På TRU, eller Utbildningsradion som det senare skulle heta. Jag stiger av vid fel station, Danderyds Sjukhus, och får vänta tre minuter. Jag ska till Mörby Centrum. Inte varit där på 30 år. Min ungdom. Rädd att se alla dessa platser. Pappas död tvingar mig på något sätt att se allt.

Försökte han skydda mig på sitt vänliga slutna sätt? Eller försökte han bara skydda sig själv?

Jag är ensam i vagnen. I den här vagnen färdas ingen annan än jag. Så måste det också varit för pappa. I den här kroppen, i det här medvetandet färdas endast jag.

Egna listor: registerutdrag från skattemyndigheten, ringa Skandia, kolla pappas konton, säga upp kontraktet på hans lägenhet, bouppteckning, dödsboanmälan, möte begravningsbyrå, städa lägenheten, läkarbesök för panikångest, blodtryckskontroll, möte präst...

Pappa var lycklig när han fotograferade. Min förra fru, Cilla och jag skrattade lite när han tog alla bilder. Han höjde kameran nästan i samma ögonblick han kom in i rummet. Men det var hans sätt att vara med.

Vanliga uttryck sista veckorna: “Det är inte lätt att vara sjuk!” Och en verklig favorit som dök upp i alla sammanhang var: “Så kan det gå när inte haspen är på!”

Världen fortsätter. Minns någon novell av Borges som börjar med just detta. En vän har dött och berättaren drabbas av den där känslan av orättvisa, att vara kvar bland dom levande. Nya löpsedlar, nya kvällstidningar, ljuset skiftar, vädret skiftar, varje dag är annorlunda och vagt lik den föregående. Men för mig har världen blivit annorlunda. Jag är föräldralös. Jag lever i en värld utan pappa. Det är inte längre samma värld.

Jag och min syster Anna åker ut till pappas lägenhet. För femton år sedan gick pappa och hans fru Birgit i konkurs. Dom fick lämna sin villa i Norrköping, sitt lantställe i Gryts skärgård och flytta till Rinkeby. Det var förstås ett nederlag. Men pappa tog det med ett visst stoiskt lugn och en bister humor. Och sedan hade dom ju varandra. Jag tror aldrig dom hann komma tillrätta förrän Birgit fick en stroke. Till en början fanns det stort hopp om att hon skulle kunna bli återställd, men sjukdomar bröt ned henne och kontakten med yttervärlden försvann drastiskt. Pappa har rest från Rinkeby till Birgits sjukhem i Vasaparken. Varje dag, år ut och år in. Hela livet tog en fullständigt ny vändning. Och allt blev koncentrerat på dessa besök. Han pratade med henne, personalen, andra patienter, övervakade rutiner, matade och höll handen. Med en okuvlig vilja och förvånansvärt gott humör. Det var först när cancern tvingade honom att bli sängliggande som besöken upphörde. Rinkeby var tänkt som en tillfällig lösning, men med Birgits sjukdom så orkade pappa aldrig flytta en gång till. Han blev kvar i Rinkeby, fogade sig i ödet. Och som alltid fick han nya vänner bland grannar och affärsinnehavare. Jag har inte varit i pappas lägenhet på kanske ett år. Jag blir häpen över förfallet. Detta är en plats där någon gett upp, släppt taget och låtit allt falla. Sopor, papperskassar, tidningstravar och överallt damm, damm, damm... I köket är hela bordet täckt med travar av papper, brev från myndigheter, tipskuponger, vykort, räkningar... Och mängder med Läkerolaskar. Kylskåpet är täckt med uppklistrade taxikvitton. Som en makaber installation: så här många resor har jag betalt senaste tiden. Vardagsrummet är fyllt av papperskassar, mer tidningar och plastpåsar med kanyler. Pappa hade diabetes och fick sprutor varje dag. Också dessa kanyler ser ut som en installation. Sprutorna, resorna, soporna. Hela vardagsrummet är också fyllt med böcker. I hyllor och på golvet. I ett rum innanför vardagsrummet står en sjukhussäng som Birgit skulle haft när hon kom hem. Sängen är nu fylld med diverse lådor och papper. En trappa ned ligger två rum. Pappas sovrum och ett rum fyllt med bråte, kartonger, papperskassar, möbler, gamla leksaker... Sovrummet liknar dom andra med tidningshögar, papperskassar... På väggen bakom sängens ena kortsida syns en stor fläck på väggen. Jag inser att det är ett avtryck från pappas huvud när han legat i sängen. Denna mystiska fettfläck blir en oväntad ingång till pappas liv i lägenheten. All inkapslad sorg, alla besvikelser och all längtan tycks koncentrerad i fläcken. Jag är helt förlamad inför att sortera, rensa och tömma pappas lägenhet. Vi kommer överens om att återvända om två veckor. Min faster Molly kommer till Stockholm och tillsammans med Anna börjar vi städa och tömma lägenheten. Det tjocka dammlagret gör det svårt att andas. Vi bälgar i oss Ramlösa. Först lyfter jag vördnadsfullt på alla föremål, varje litet kvitto, men efter ett tag orkar jag inte sörja varje litet vardagsföremål. Mest engagerar jag mig i att sortera böcker och foton. Och leta efter eventuella dagböcker och brev. Mina starkaste minnen av pappa finns i vissa böcker. Som “Den gudomliga komedin” utgiven av det lilla Uppsalaförlaget Bokfenix. Det var också namnet på ett legendariskt antikvariat som jag och pappa brukade besöka. Därinne rådde ett fruktansvärt kaos med bokhögar som såg ut att störta samman. En annan bok som jag blir lycklig att återse är den mörkbruna “History of Western Philosophy” av Bertrand Russell. I källaren hittar jag lådor med material från TRU och Utbildningsradion, blandat med julgransprydnader. Allt prydligt nedpackat, allt går till soporna. Så ser det ut. Så kommer också mitt hem en gång att städas bort. Jag förstår plötsligt varför människor “dödsstädar”. Men hela pappas lägenhet gestaltar en lång depression, en sorg som nu ligger här framför mig, kaotisk och naken.

Jag städar ut pappas lägenhet. Denna rörelse fortplantar sig till mitt eget hem. Jag börjar rensa upp hemma också. Vanmäktig inför pappas alla kvarlämnade papper. Han har inte slängt någonting. Allt har han lämnat till mig. Jag vill inte utsätta mina barn för samma sak. Så jag börjar rensa på Eriksbergsgatan. Så skapar jag ett kaos hemma som liknar pappas kaos i Rinkeby. Jag känner igen vägran att slänga något, att samla, att spara, att aldrig gå vidare...