ur Thomas Thorild, ”Til dem som tvista i högmålsfrågan”, Stockholms-Posten, 21 januari 1792:

[…] Hvaraf synes, at de böcker, som hafva en ständig och beräknad åtgång i Staten, såsom Biblar, Psalmböcker, Almanackor, Catecheser o.s.v. verkeligen äro blotta Vahror. Och skulle förra tiders Styrande, med hog at taxera Snille, menat annat än detta (TryckVahror); så bevisar det endast, at förra tiders Styrande, derföre at de för lite sett i verkliga Böcker, begrepo illa. Men då detta är J u s; lät oss se på F a c t u m. 1. Papper och Tryck hafva på 3 år, stigit till nära dubbelt. 2. Det antal Köpare man kan räkna på i vårt Land, då frågan är, icke om en bok för hvilken man riskerar Marstrand eller Hufvudet, utan helt enfaldigt om en god Bok, är med visshet Trehundrade, utaf 3 millioner Svenska Menniskjor! 3. En excellent Autor, såsom hvar och en stor Artist, upoffrar vanligen publik Syssla, för denna alla Sysslors syssla at gifva dem, som sköta Sysslor, Vett. – Hvaraf är klart, at hvad en Autor nu, för en god bok, får, är först osäkert och litet: dernäst, at det är billigt, at han får alt hvad han, i fri handel, kan få. Hvilken regel är den enda sanna för alt värde, och äfven af alla köpmän i Verlden följes. Ja, hvar och en fri Dagakarl i Riket, tar för sit arbete alt hvad han, enligt fritt beting, kan få: och denna samma rätt skulle icke unnas Män af Snille, som med en enda tanke ofta riktat et helt Land? Fastän de, för de största tjenster åt sit Slägte, vanligen icke annat få, än några onyttiga loford efter döden: ty Fånars välmening kommer alltid i otid. – Men aldeles orätt är denne ärlige Mans sats, at et bättre pris skulle bättre sprida Uplysningen, eller, skulle bättre sprida goda Böcker. Det är, i denna handel, en nästan säker anmärkning, at den bok man icke köper för en Plåt, skulle man icke köpa för en Skilling. Skälet är: man har icke lust. Derföre kunna de bästa böcker, til det bästa pris, ligga halfva Sekler: då, under samma tid, 100 000 halfqvicka Slagdängor, vida dyrare, säljas förträffeligen. Och när dertil kommer, at i allmänna Lefvernet inte uselt nöje är så kostsamt och så förgängeligt, som man ju icke har råd til; så synes klart, at då en god bok säljes illa, det icke är derföre at den är så dyr, utan derföre at den Nation, hos hvilket sådant händer, är så slät. En sådan Nation har ännu ingen lust för Själens nöjen: det är, den har, så vidt, ännu ingen Själ. Hos oss, är rätt löjeligt at se, huru, om man icke har Vett, man åtminstone skäms för at icke sätta derpå värde; i denna naturliga och vackra skam, tror hvar och en at hela verlden köper en god bok, och med denna frikostiga tro, anser hvar och en för onödigt at köpa. Så mycken kall högaktning, och så liten verkelig lust, har man för det bästa i Mänskligheten! – Dock finnes för Publiken, som med all sin svaghet alltid förtjenar at vördas, den rena ursägt, ehuru besynnerlig den låter, at, i alla tider och i alla Länder en bok, i samma mån som den är förträffelig, måste säljas illa. Ty i samma mån äro de få, som kunna, såsom rätte Läsare, njuta nyttan och nöjet deraf. Också säljes den lumpnaste Comedie i vårt Land ojämförligt bättre, än VetenskapsAcademiens Tal, som dock, på det hela tagne, äro det ädlaste af all svensk Vitterhet. Hvilket visar mer än nog, at i samma mån en Bok är god, bör den i jämförelse emot andra böcker vara dyr: eller ock bör man ej vänta, at goda böcker någon bland oss synas.