Efter att jag hade gett ut min bok om hår och håravfall hände det ibland att jag blev inbjuden till olika ställen, mestadels folkbibliotek, för att prata om boken eller närmare bestämt dess teman. Ibland var det någon bibliotekarie som ledde samtalet, vilket i praktiken innebar att det ställdes några allmänt hållna frågor om skrivprocessen och hårets idéhistoria som jag försökte svara på medan jag låtsades som om det var det mest intressanta jag hört på länge. Oftast förväntades jag dock själv hålla låda, vilket jag gjorde med mer eller vanligtvis mindre framgång – efter varje tillfälle noterade jag för mig själv att jag borde ta fram ett föreläsningsunderlag att utgå ifrån istället för att om och om igen famla mig fram bland religiösa sedvänjor och populärkulturella framställningar. 

Den stora utmaningen uppenbarade sig alltid efter själva framträdandena när ett antal åhörare kom fram till mig och enligt ett till synes förutbestämt mönster ville berätta om sina egna alternativt sina släktingars eller, vänners håravfall. Ibland redogjorde de rentav för erfarenheter av kvinnlig alopeci som de läst om i någon artikel i den ena eller den andra tidningen. Jag blev aldrig klok på hur jag borde ha reagerat på dessa haranger så oftast stod jag bara kvar och hummade med. I de fall samtalen gled in på olika alternativa medicinkurer växlade jag mellan att låtsas verka intresserad och att snäsa av foliehattarna genom att referera till ömsom vedertagen forskning, ömsom Facebookgruppen ”Alopecia Sverige – Community”. 

Vid åtminstone två separata tillfällen hände det att en man som själv hade en redig flint kom fram för att prata men hela tiden ställde sig liksom snett vid sidan av mig och såg ut att försöka se igenom mitt hår, som för att avgöra om jag verkligen hade fog för det jag skrev om. Även om det var en för mig ny och direkt olustig erfarenhet kunde jag inte låta bli att tycka att hans reaktion var rimligare och mer intressant ur ett rent litterärt perspektiv.

Jag hade själv rådbråkat min hjärna med hur jag skulle hantera min trovärdighet. Efter att jag den där morgonen för sju år sedan stigit upp och i spegeln mötts av ett kalt band runt nederdelen av huvudet, ett mönster som jag i boken beskrev som ”en inverterad version av den klassiska manliga flinten”, dröjde det länge innan jag alls förmådde omvandla erfarenheten till text. Men när jag väl satt igång med skrivandet, och ännu mer efter att manuset blivit antaget och sedermera utgivet, började den sporadiska håråterväxten störa mig. Oron för att folk skulle tycka att jag profiterade på min korta period av håravfall, som aldrig heller lett till total hårlöshet, det som rent medicinskt och inom communityn kallas för ”alopecia universalis” och där även drabbade män kunde få övrigas medlidande, växte sig allt större ju färre kala fläckar jag hade att blotta vid behov.

Vid ett tillfälle avvek spontanfrågestunden från sitt mönster och en kvinna kom fram, högröd i ansiktet, och skrek att det var oetiskt av mig att utnyttja barn på det sätt som jag gjorde i min bok. Hon använde verkligen det uttrycket, ”att utnyttja barn”, och det tog en stund innan jag alls förstod vad hon syftade på – dottern som förekommer på några ställen men långtifrån har någon framträdande position i boken är varken skildrad särskilt närgånget eller ens negativt. När kvinnan lyckats lugna sig en aning visade det sig att det var just det som var problemet, att hon ansåg att porträttet av dottern var alldeles för schematiskt och att det var svårt att ana någon verklig person bakom trollklippningarna och scenerna där hon tittar på Frost och Trassel. ”Tänk när hon blir äldre och läser det här och inser att hennes mamma aldrig älskat henne på riktigt utan bara använt henne som en litterär konstruktion!”

När hon sa det där sista med ”litterär konstruktion” var hon återigen uppeldad och jag kunde inte heller hålla mig längre utan drogs med och skrek tillbaka: ”Jag har aldrig haft någon dotter! Flickan i boken är påhittad! Det finns ingen dotter som kommer att kunna ta åt sig! Och det är väl just det som kännetecknar litteraturen! Att man får använda sin fantasi! Det är synd att du inte tycker om porträttet av dottern men då är det ett litterärt problem, inte ett etiskt! Fast om du oroar dig för den verkliga dottern, hon som alltså inte finns, har jag kanske visst lyckats! Eftersom du tror att jag är mamma! Jag är inte mamma! Jag har länge velat bli det men trots otaliga försök har jag och min man aldrig kunnat få barn! Du tycker säkert att jag borde fläka ut mig om det istället! Om våra många IVF-behandlingar och att vi på sistone rentav börjat fundera på att anlita en surrogatmamma! Där kan man börja tala om oetiskt moderskap! Men då är det också i verkligheten! Inte i litteraturen! Ibland måste författare, även sådana som skriver tätt inpå verkligheten, justera detaljer för att litteraturen ska kännas sannare!”

När jag hade skrikit klart tittade jag mig omkring. Det var helt tyst i biblioteket. Kvinnan som anklagat mig för att skildra min icke-dotter på ett oetiskt sätt hade under mina tirader backat en bra bit från mig och stod nu och tryckte intill en bokhylla. De övriga åhörarna och de två bibliotekarierna såg på mig med lika delar nyfikenhet och bestörtning. Jag insåg att när jag kom hem skulle jag ta denna incident, tweaka den en aning och göra en novell av den. Jag skulle döpa den till ”Författarbesöket” och nästa gång jag blev inbjuden till ett bibliotek skulle jag läsa upp den och sedan gå direkt, utan att svara på några frågor.